Språket skyddar inte mot sexuella övertramp
Alla som vill ha sex med någon behöver mer än bara ord
En bekant till mig berättade nyligen om en trekant hon hade för några år sedan, som tjugoåring.
Den jämnåriga killen som hade tagit initiativet kom dragande med långa formulär av typen som återfinns inom BDSM-världen. Checklistor och kontrollfrågor om alla upptänkliga sexuella situationer och kinks som de två unga kvinnorna skulle fylla i.
Ett föredömligt samtyckesinsamlande? Tvärtom utraderade de torra formaliteterna möjligheten för min bekant att leta på djupet av sig själv och hitta andra ord, egna ord, för det som skavde med upplägget.
Jag tänker på hennes berättelse när jag läser Minna Höggrens text om nödvändigheten att sluta mystifiera sex. I stället efterfrågar hon ett språk som gör att det går att berätta om det man varit med om, särskilt sexuella övergrepp. Jag sympatiserar med ansatsen men som exemplet ovan visar så kan även ett avförtrollat språk vara en manipulativ mans bästa verktyg.
Men jag har också egna exempel på trevligt och hett sex som först diskuteras muntligt. Lesbisk/queer knullkultur i min bekantskapskrets fokuserar en del på tydlig gränsdragning.
Just därför vet jag också bättre än att tro att språket kan rädda en från gråzoner och övertramp. Allt som oftast finns, skymd av den raka kommunikationen, en underström av språklös attraktionskraft som ingen förhandling kan förbereda en på.
Det är de aspekterna av sexualiteten som jag tror att Karin Brygger sätter fingret på när hon menar att språket sviker när man försöker skriva om sex (DN 4/7 2023). Det är något med kåtheten som trivs i ett ordlöst mörker, som blir synligt bara där, som fluorescerande svampar, kanske rester av behoven från våra livs början, innan språket gjorde sitt intåg och började punktbelysa tillvaron. Behovet att suga sig mätt, som samtidigt är omättligt. Låter det perverst? Ja, just det.
Drivkrafterna utan namn kan inte förpassas från sexualiteten, för utan dem så blir det inget knulla av
Drivkrafterna utan namn kan inte förpassas från sexualiteten, för utan dem så blir det inget knulla av, och att förneka dem för att passa in i en kommunikationsnorm kan bli riktigt fel. Men hur hanterar man då sina begär på ett sätt som inte skadar en själv och andra?
Jag tror: Med tid, tålamod och alla till buds stående språkliga medel. I jakten på ett språk som fungerar har man inte råd att vara kräsen. Omskrivningar och metaforer har till exempel den fördelen att de inte låtsas representera verkligheten i förhållande 1:1. Då kan ett samtal börja.
Hur menar du med att det kändes som vågor inuti dig? Vad var det för ett brant stup? Var det bara obehagligt, var det kittlande? Vad är det du vill dyrka? Vad har du för hunger?
Sexualiteten behöver ett levande vardagsspråk, som måste utvecklas inte bara av författare och poeter utan av alla som vill vara sexuella med någon annan än sig själv.
Som småbarn introduceras vi till språket av våra föräldrar, men om sex börjar vi jollra långt senare. Kanske först i puberteten, och då med våra jämnåriga.
Varifrån fick jag språk för sex? Från porrnovellerna jag sökte upp på familjens stationära dator, ständigt kikande över axeln för att inte bli upptäckt. Från Höga visan, som även inspirerade mina kompisar i pingstkyrkans ungdomsgrupp till egna alster (”dina bröst är som klasar, dina lår är som vaser”). Från Erica Jongs ”Rädd att flyga” som stod i mammas bokhylla i förrådet.
Så ja, litteraturens sexskildringar sprider och utvecklar även knullandets vardagsspråk. En bieffekt, eftersom sexscener först och främst fyller ett syfte inuti berättelsen, som kan vara vad som helst enligt författarens intention.
Visst kan man ta på sig det språkrevolutionära uppdraget att berika kulturen med nya ord för sex men merparten författare knäböjer väl främst för romanens interna logik och låter det sexuella säga något om karaktärerna och deras situationer. Någon annan uppgift ska inte åläggas någon som skriver.
Det som främst präglar ens sexuella språk är väl ändå ens älskare. De senaste tio åren har mina tack och lov varit queera. ”Jag hatar ordet förhandling”, sa en av dem. En annan höll en workshop i samtycke där kroppen fick tala i stället för orden. Vi lärde oss lyssna.
För sexualitetens språk kommer aldrig kunna bestå helt och fullt av ord. Kroppen talar oupphörligt, men lyhördhet både inåt och utåt mot andra är en färdighet som heterokulturen inte lär ut. Särskilt inte till strejta cismän, verkar det som. För män som Paolo Roberto verkar det redan vara för sent.
Begäret är en underbart stark motor och språket kan vara ett smörjmedel. Men språket måste samtidigt kunna vara bromsen. Man lyssnar på orden och kropparna, efter motsägelser och tvekan, och då vet man när det är dags att ställa frågor.
Och om något ändå går fel, om gränser överskrids och tilliten tar skada, är det återigen lyssnandet som kan läka såret innan det blir ett trauma.
