Rapport från ett helvete på jorden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-02-27 | Publicerad 2005-01-30

Årets Olof Palme-pristagare Anna Politkovskaja om sitt Ryssland som är i krig - i Tjetjenien och mot sig självt

Såväl i Ryssland som utanför är alla sen länge utleda på att diskutera Tjetjenienkriget och den tio år gamla nordkaukasiska krisen. Men denna globala vilja att vända bort blicken från allt som sker och har skett i Tjetjenien är ett mänskligt svek av renaste vatten, en nedrighet som omintetgör allt tal om ett civiliserat Europa och om de mänskliga rättigheterna som grunden för ett europeiskt samhällsliv. Trots alla vackra ord har det andra Tjetjenienkriget (som började 1999) fortsatt under de mest motbjudande medeltida former och är nu redan inne på sitt sjätte år. Och detta krig har förändrat hela livet i Ryssland på värsta möjliga vis - det har vänt uppochner på allt och återfört utvecklingen till de gamla sovjetisk-tjeckistiska hjulspåren.

Vårt tids tjeckister är medarbetarna i FSB, före detta KGB. Kreml har tillåtit dem att göra precis vad de vill i Tjetjenien, utan att ta minsta hänsyn till lagar eller grundläggande mänskliga rättigheter, och nu har de börjat agera på samma sätt i hela landet. (Så vandaliserades till exempel staden Blagovesjtjensk i Basjkirien, för att man hade visat ohörsamhet mot myndigheterna. Hundratals människor blev skadade, misshandlade och våldtagna och tusentals godtyckligt arresterade. Detta hände i december 2004.)

En sak kan vi konstatera: I Ryssland är det inte längre idén om den starka staten som styr samhällsutvecklingen. Polisdiktaturen är ett faktum. Därför har också tilliten till makten såsom ett system som kan försvara människors liv gått förlorad. Ett mycket tydligt exempel på denna brist på tillit visade sig under tragedin i Beslan (då terrorister intog en skola i Nordossetien, 1-3 september 2004). Folk rusade själva i väg för att rädda nära och kära som tagits som gisslan, eftersom de inte vågade hoppas på att specialstyrkorna skulle göra detta. Det är just detta förbannade krig i Kaukasus som har släppt loss anarkin inom hela vårt rättsväsen. Det har vant sig av vid att fungera och i stället vant sig vid att röva och slå ihjäl. Och just detta krig, som har gjort terrorhandlingar till något skrämmande alldagligt i Ryssland, har steg för steg utplånat hela den politiska oppositionen, och därmed motståndet mot de beslut av makten som framtvingar en atmosfär där terrorismen reproduceras.

Det är naturligt att vår bräckliga demokrati gick i graven - den som alldeles nyss lyckats att åtminstone i någon mån bli en samhällelig kraft. Massmedierna har återgått till ett tillstånd av servil fåraktighet. Det fria ordet har regredierat till en propagandahärd i maktens tjänst och har förvandlats till en parodi på sig självt.

I dag har de tidigare kommunistiska termerna "de våra" och "fienderna" åter tagits i bruk. De används flitigt i samhällsdebatten. Och "fienderna" indelas i "yttre" och "inre". För tillfället är det vedertaget att till de yttre fienderna räkna "hela västvärlden, med dess dubbelmoral", som först ställde till med "rosornas revolution" i Georgien, enkom för att motarbeta oss, och sedan - också det för att motarbeta eller "försvaga" oss - "den brandgula revolutionen" i Ukraina. Förutom amerikanerna tillhör nu också den Europeiska unionen och Europaparlamentet våra "yttre fiender".

Vilka som är våra "inre fiender" har också klargjorts. I slutet av det gångna året förkunnade Kreml att dit hör alla som "öppet kritiserar Tjetjenienkriget och förespråkar en fredlig lösning av Tjetjenienkrisen", sådana som "framträder på protestmöten mot Tjetjenienkriget" och så vidare. Dessa "inre fiender" kallas av makthavarna också för "en femte kolonn", varvid man antyder att de som tillhör denna "kolonn" i själva verket understödjs av, eller "äter ur handen på" (som presidenten offentligt har uttryckt saken) västvärlden och Förenta staterna.

På grund av Kremls uppdelning av samhället i "de våra" och "fienderna" har domstolsväsendets självständighet krossats. Politiska påtryckningar påverkar numera de beslut som fattas i rättens salar. Rasismen, fascismen och främlingsfientligheten har brett ut sig.

Naturligtvis kan man säga att den som ställt till med allt det här är Putin - vår president, som i utlandet hälsas med så entusiastiska hurrarop. Och ju mer entusiastiskt man hurrar för honom DÄR,

desto mer motbjudande framstår han för människorna HÄR. (Alldeles nyligen, i januari, samlades pensionärer till protestmöten mot makthavarna, som sett till att rejält försämra deras redan tidigare usla levnadsvillkor. Slagorden var: "Putin är en fiende värre än Hitler" och "Putin, vi ber dig vänligen att ge dig av!" )

Men Putin är inte Rysslands största olycka. Han var ju bara en okänd grå liten herre från KGB (nuvarande FSB), som Jeltsin av ren dumhet utropade till sin efterträdare år 2000, eftersom han trodde att Putin skulle kunna garantera Jeltsinfamiljens fortsatta välstånd och se till att de fick behålla sina orättmätigt hopsamlade rikedomar. Och för att detta tronskifte i Kreml verkligen skulle kunna genomföras utan hinder initierade man krigshandlingar i norra Kaukasus, så som den allra effektivaste pr-metoden för att snabbt presentera arvtagarens företräden för valmanskåren. Men när Putin på detta vis tillskansat sig presidentposten, avstod han helt sonika från att avsluta kriget. Han lät det fortsätta under de mest avskyvärda former, vilka också - som vi nu fått erfara - haft katastrofala följder för Ryssland: Dagliga rättsvidriga övergrepp, utförda av statligt anställda militärer. Federala dödsskvadroner med den outtalade uppgiften att förinta alla som dessa skvadroner själva anser bör förintas. En situation där den statliga och den icke-statliga gängkriminaliteten under en lång följd av år förekommit sida vid sida och blivit så sammanlänkade med varandra att ingen människa längre kan avgöra vem som är en statsanställd bandit och vem som inte är det. Och slutligen: den tjetjenisering av konflikten som åstadkommits genom att man i Tjetjenien tillsatt en kremlvänlig marionettregim av osedvanligt grymt och korkat slag "

Naturligtvis är Putin ansvarig för allt detta. Han är ju statsöverhuvud. Men ett lika stort ansvar faller ändå på vårt ryska samhälle, där det bara är indragna förmåner och fruktan för en framtida standardsänkning som ger upphov till protestmöten och demonstrationer. Men inte den blodsutgjutelse som drabbar dem vi inte känner, inte andra männi-

skors plågor och umbäranden och inte de terrorhandlingar som uppstår i grymhetens och krigets spår " Det är detta samhälle som har godkänt och understött att neostalinismen stärkts, först i Tjetjenien men sedan också i resten av Ryssland.

Detta är typiska företeelser hos oss. Men låt mig nu gå in på enskildheter: den aktuella politiska situationen i Tjetjenien.

Årsskiftet 2004/2005 blev en av de blodigaste perioderna i Tjetjenien under senare år. Rekordmånga människor fördes bort av de federala styrkorna, rekordmånga vanställda kroppar dumpades sedan i utkanten av byarna och det skedde rekordmånga rensningsaktioner, razzior och plundringar " Så illa har det antagligen inte varit sedan början av kriget, vid årsskiftet 1999/2000, då vi gick in i det nya millenniet.

Här är en kort krönika - där allt framgår klart, utan onödiga omtuggningar. För den som vill förstå. Jag följer en omvänd kronologisk ordning.

nn5 januari. Chasan Azigov, den tidigare administrative stadsdelschefen för Zavodskojdistriktet i Groznyj blir bortförd. (Zavodskojdistriktet omfattar ruinerna av vad som var landets största oljeraffinaderier. Under en lång följd av krigsår har här pågått en jakt och ett krig mellan olika kriminella grupperingar som sysslar med plundring och utförsel av metaller. I dessa grupper ingår alltid militärer ur de federala styrkorna. Tjetjenien har sedan länge erbjudit en möjlighet att skaffa sig extrainkomster för ryska soldater och officerare, så krigskommenderingen kan också fungera som en affärsresa till Kaukasus.) "Kadyrovs män" gjorde inget för att dölja att det var de som genomfört kidnappningen, i samarbete med folk från de federala styrkorna. "Kadyrovs män" är numera synonymt med medlemmar av det rövarband med officiell status som leds av Ramzan Kadyrov, son till Achmat-Chadzji Kadyrov, som dog i ett terroristattentat den 9 maj 2004 och som utnämndes till president i den tjetjenska republiken några månader före sin död. När Kadyrov den äldre levde var "Kadyrovs män" synonymt med medlemmar i hans vaktstyrka (som också då valdes ut bland mördare, rövare och våldsverkare i den undre världen). Efter den äldre Kadyrovs död har Putin tagit dessa män under sitt personliga beskydd. De har fått intyg på att de företräder olika militära strukturer i den tjetjenska republiken. Allt oftare kallar man dem nu åter för "de skäggiga". Precis som man gjorde med vachabiterna under Maschadovs tid, i slutet av 90-talet - för det handlar ju egentligen om samma mördargäng som då. För ett år sedan gick de ännu omkring slätrakade, men nu har de åter låtit skäggen växa. Dessa "Kadyrovs män" släpade i väg Azigov till ett av sina olagliga fängelser (de är olagliga, men myndigheterna accepterar att de finns) och krävde att han skulle gå med på att arbeta för Ramzan Kadyrov. Azigov vägrade, och nu är det ingen som vet vad som hänt med honom.

nn4 januari. Rensningsaktioner i byarna Kotar-Jurt och Valerik (i Atjchoj-Martandistriktet). Också dessa genomfördes av "de skäggiga" i samarbete med folk ur de federala styrkorna. Byarna var helt blockerade under mer än fjorton timmar, så invånarna kunde varken ta sig in eller ut därifrån. Det förekom nämligen uppgifter om att Aslan Maschadov dagen innan skulle ha övernattat i byn Valerik. Därför plundrades husen och dussintals män tillfångatogs. Befolkningen har berättat om hur överspänt och oförutsägbart "Kadyrovs män" uppträdde: de öppnade eld när som helst, utan föregående varning. Männen från de federala styrkorna klagade på att de inte fått något att äta på två dagar, och folket i byarna gav dem mat. Följande dag, den 5 januari, dumpades alla de tillfångatagna - utom två, vars öde fortfarande är okänt - på ett fält i Gudermesdistriktet "

nn3 januari. Said-Ali Irischadov, tidigare administrativ chef i byn Zakan-Jurt (i Atjchoj-Martandistriktet) dör efter misshandel i ett av Kadyrovs olagliga fängelser. Tre veckor tidigare hade han rövats bort från sitt hem av "Kadyrovs män" som kommit dit i sällskap med folk ur de federala styrkorna. Den 3 januari kommer "Kadyrovs män" och underrättar familjen om att Said-Ali har dött, men man lämnar inte ut kroppen till familjen "

I utkanten av byn Chambi-Irze (i Atjchoj-Martandistriktet) finner man kropparna efter tre okända unga män. Av alla tecken att döma har de dött genom yttre våld "

I utkanten av staden Sjali finner man kroppen efter den artonårige pojke från byn Majrtup (i Kurtjalojdistriktet) som några dagar tidigare rövats bort från sitt hem av "Kadyrovs män", som sedan höll honom fången i ett av de olagliga fängelserna i Tsentora, den by i Gudermesdistriktet där Ramzan Kadyrov bor. Den döde (släktingarna har bett mig att inte nämna hans namn) deltog inte i det väpnade motståndet. Han arbetade som lärling hos sin far, som är byggmästare "

nn28 december. Den kände advokaten Sulumbek Idagov rövas bort från sitt hem i Groznyj av okända maskerade män i kamouflageuniform (tjetjener och ryssar). Han var barfota när man drog i väg med honom, mitt för ögonen på barnen. Trots att advokatsamfundet i Tjetjenien lagt ner enorma ansträngningar på att söka efter honom är det ännu ingen som vet vad som hänt honom.

nn27 december. Islam Zuchajrajev (34 år) rövas bort från sitt hem i byn Serzjen-Jurt (i Sjalidistriktet) av "Kadyrovs män". Han hålls fången i ett av deras olagliga fängelser och man kräver att han skall delta i ett hemligt samarbete - han skall lämna rapporter om de andra invånarna i byn. På själva nyårsnatten blir han skjuten av "Kadyrovs män". Islam efterlämnar tre små barn, mellan ett och tre år gamla. Han deltog aldrig i den beväpnade tjetjenska motståndskampen "

nn26 december. I utkanten av staden Sjali finner man Adam Sjovchalovs kropp. Den bär spår av misshandel. Tre dagar tidigare rövades han och brodern Chalid bort från sitt hem i Sjali av okända beväpnade män i kamouflageuniformer. I början av kriget kämpade Adam på motståndstruppernas sida, men sedan lade han ned vapnen och de ryska myndigheterna gav honom amnesti. Chalids öde är ännu okänt "

nn25 december. I byn Tjetjen-Aul (i Groznyjdistriktet) blir alla män i den berömda tjetjenska affärsmannafamiljen Chatatajev bortförda. Medlemmarna av familjen Chatatajev har alltid distanserat sig från politiken och uteslutande ägnat sig åt affärer - under Dudajevs tid, under Maschadovs, under de ryska makthavarnas tid och under Kadyrovs. Vad som hänt med dem är det ännu ingen som vet "

I staden Chasavjurt (som ligger i grannrepubliken Dagestan, alldeles vid gränsen till Tjetjenien, och som har en marknadsplats som är berömd i hela regionen) bröt sig fem av "Kadyrovs män" (de tillhörde tjetjenska inrikesministeriets egen säkerhetsavdelning) in i ett av husen och tillskansade sig under vapenhot husägarinnans mobiltelefon. När de åkt sin väg ringde kvinnan till polisen, och när poliserna i Chasavjurt stoppade banditernas zjigulibilar fanns där två unga flickor - den ena från den lilla staden Kiziljurt och den andra från Dage-stans huvudstad Machatjkala. Det visade sig att banditerna i förbifarten hade tittat in på vägkrogen Teheran (som ligger vid huvudvägen mellan Chasavjurt och Babajurt). Där hade de rånat de båda unga servitriserna på deras mobiltelefon och sedan knuffat in dem i bilen. Vart de ville föra dem var oklart, men vad de tänkte göra med dem var alldeles uppenbart. Polisen i Dagestan fann en hel vapenarsenal i deras bilar: en Beretta med tre extra magasin, två Makarov med ammunition, två ammunitionsbälten med hemgjorda granater och niomillimeters-

patroner samt ett magasin till en kpist "

nn23 december. En tjugotreårig änka, vars man tillhörde motståndsgrupperna och stupade i strid, bortfördes under natten från sitt hem i staden Vedeno av okända män från de federala styrkorna. Natten därpå försökte samma soldater kidnappa hennes två små barn, men familjen lyckades köra bort dem. Nästa morgon förde man bort barnen från Tjetjenien. Kanske kommer de aldrig att återvända "

Och så vidare. Spaltutrymmet tillåter mig inte att fortsätta. I Tjetjenien pågår människojakt. Man utrotar varandra och oftast helt utan anledning. Den ena dagen för att man är förstoppad, och den andra dagen för att man vill proppa i sig lite mer. Är det ett nutida försök att återuppliva medeltiden, eller Ivan den förskräckliges metoder? Att söka efter logiken i denna människojakt är lönlöst - för den är ingenting annat än ett folkmord, från den ena partens sida, och ett korkat och kriminellt röveri, från den andra partens "

Rannsaka er själva: Skulle ni kunna leva under sådana villkor?! Och hur länge skulle ni hålla ut? Hur många av Rysslands invånare orkar i dag inse att också vi själva förr eller senare kommer att drabbas av det helvete som nu kokar och sjuder alldeles intill oss?

Inte många! Bland ryssar vill man inte säga mycket om Tjetjenien. Ibland är tystnaden total. Men denna tystnad är inte ett tecken på samtycke - i stället är den ett sätt att ropa "Heil!" Under Putins tid vid makten, och i takt med att det andra Tjetjenienkriget utvecklats till det fullständiga vansinne som råder i dag, har samhällsklimatet i vårt land genomgått en drastisk försämring. Allt rasar samman. Tankefriheten ersatte man med

patriotism. Och sedan ersatte man i sin tur patriotismen - med obligatoriskt lismande för makten. Putin har infört följande regel: "Bli en rövslickare - eller dra åt skogen!" Chodorkovskij (chefen för oljebolaget Yukos) ville inte bli en rövslickare. Därför använde han sina oljedollar till att sponsra den demokratiska oppositionen. Nu sitter Chodorkovskij i fängelse och man hittar ständigt på nya anklagelser mot honom - så att han aldrig skall slippa ut.

Övriga företrädare för den ryska affärsvärlden är aktivt inställsamma.

Ibland blir resultatet komiskt. Som när man darrar men slickar Kreml överallt där man kommer åt, samtidigt som man pretenderar på att vara en första klassens europé. Kostin heter en av de mer berömda bankirerna i Moskva. Han är chef för Vnesjtorgbank och lika måttlöst rik som Chodorkovskij var innan han hamnade i fängelse och oljebolaget Yukos förintades. Just denne Kostin passade på att besöka Tjetjenien veckan mellan jul och nyår, och trots alla de människorov och avrättningar som skedde just då öppnade han en bankfilial i Groznyj. I varje fall påstod man det i alla de ryska tevekanaler som sysslar med att sprida den virtuella tevesanningen till folket.

Tror ni att Kostin ville investera i Tjetjeniens ekonomi? Knappast. Snarare var det så att Kreml beord-rade honom att lämna sitt bidrag till bilden av ett fredligt liv - och Kostin ställde sig genast i givakt. Han byggde sin filial i Groznyj innanför murarna till den belägrade fästning som kallas "regeringsbyggnaden", och sedan tillkännagav han för hela världen att nu fanns hans bank också här i Tjetjenien, så nu var den tillgänglig för alla "

För alla? Regeringstjänstemännen lämnar inte ens sin fästning för att gå ut i staden " Och för att komma in i fästningen krävs speciella passersedlar "

Rysslands intresse för Tjetjenien har aldrig varit av det vänliga slaget - och detta gäller i än högre grad i dag. Medborgarna är till freds med televisionens sanning. Och den är inte alltigenom lögn. Men den är en halvsanning - till och med för den snäva krets av nyttjare som sitter i den proryska fästningen i Groznyj. För det stora flertalet invånare i Tjetjenien är det en annan verklighet som gäller: en gammal, grym och blodig, lika meningslös och långdragen som inkvisitionen. Så fort det stack upp ett huvud som tittade i en annan riktning än den som påbjudits uppifrån, så höggs det av. Det krig som startade år 1999 fortsätter på samma vis som tidigare. Och ännu värre är att tjetjeniseringen nu har gått så långt att man utrotar sina egna ännu mer energiskt än vad främlingarna gör. En kronisk åkomma har slagit till.

Anna Politkovskaja