Den feministiska revolutionen
Martin Aagård möter kvinnokämpen Parvin Ardalan som ser en helt ny situation i Iran efter valet
GÖTEBORG För två år sedan lyfte den iranska polisen ut henne ur planet när hon var på väg till Stockholm för att ta emot Olof Palme-priset.
Strax efter dömdes hon för brott mot rikets säkerhet.
Men igår kunde hon äntligen ta emot sitt diplom på Bokmässan i Göteborg.
– Jag är inte längre rädd. Vi kan inte vara rädda längre. Det är så mycket som ändrats. Vi är förbi Ahmadinejad nu, säger kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan, en av den iranska demokratirörelsens nyckelpersoner.
När hon på värkande ben vandrar runt på Bokmässan i Göteborg vet Parvin Ardalan faktiskt inte om hon kommer att få återvända till Iran.
Hon kan hoppas. Men aldrig veta. Det har hänt förut att regimkritiker som lämnat landet inte får återvända.
Hon fick nyligen tillbaka sitt pass. De åtal hon hotats av har lagts ner. Och den villkorliga fängelsedom hon haft hängande över sig hindrar henne inte längre att röra sig fritt. Den här gången försökte ingen hindra henne från att åka till Sverige.
Är det ett tecken på framgång för den iranska kvinnokampen?
Parvin Ardalan tror inte att hennes plötsliga frihet innebär något särskilt. Men efter demonstrationerna mot presidentvalet i juni ser hon många andra tecken på att hennes kamp för kvinnors rättigheter i världens hårdaste religiösa diktatur börjar bära frukt.
– Ja, jag tror förändringen händer. Men inte snabbt. Jag har jobbat på det här i 20 år.
Kravallerna efter valet var de lyckligaste dagarna i hennes liv. Inte för att hon stödde valets förlorare Mir-Houssein Mousavi, som av många utmålats som det bättre alternativet för Irans kvinnor. Det gjorde hon inte.
Hon röstade inte överhuvudtaget.
Hennes organisation försökte visserligen uppvakta alla presidentkandidater innan valet, förutom president Ahmadinejad, men hon tror inte att det finns några som helst politiska möjligheter att förändra kvinnornas situation.
– Jag har aldrig berättat att jag inte röstade eftersom jag ville uppmuntra andra människor att rösta. Men jag är en social aktivist, inte politiker. Vi försökte bara använda valet för att lyfta fram våra krav.
I den frågan är den iranska kvinnorörelsen splittrad. Ena halvan är övertygad om att det går att skapa förändring genom att påverka iranska politiker. Ardalans metod är att skapa brett, folkligt stöd kring jämställdhet. Att knacka dörr och prata om kvinnoförtryck. Att publicera nyheter, göra namninsamlingar och förändra iraniernas medvetanden. Politiken i Iran är ändå inte riktig politik.
– Att ha presidentkandidater som måste godkännas av väktarrådet. Det är inte demokrati.
Och för första gången ser hon tecken på att utvecklingen går åt rätt håll. Strax innan valet gjorde Ahmadinejads regim ett par lagändringar. Bland annat fick kvinnor för första gången rätt att ärva fastigheter, det blev dessutom lite svårare för män att skaffa flera fruar, en sedvänja som visserligen är relativt sällsynt Iran. Och för tre veckor sedan utsågs dessutom den första kvinnliga ministern sedan revolutionen 1979 – hälsominister Marzieh Vahid-Dastjerdi.
Små steg som många avfärdar som fjäsk från presidentens sida för att blidka oppositionen, men Parvin Ardalan menar att det är resultatet av många års kamp.
– Ja, visst är det tack vare kampen. Men det kommer försent. Vi är förbi de frågorna nu. Möjligheten till förändringar i Iran har ökat efter demonstrationerna. Taket har höjts. Och vi måste fortsätta öka våra krav.
Kvinnorättsrörelsen ägnar sig nu åt frågor som handlar om hela demokratin. Att befria politiska fångar och att stoppa dödsstraffet.
Så pass annorlunda är situationen att Ardalan funderar på att överge sina gamla kampanjmetoder. Ett av hennes största projekt har varit att samla en miljon namnunderskrifter till stöd för kvinnors rättigheter. Nu börjar flera inom rörelsen tycka att det känns meningslöst.
– Innan valet var det en radikal handling. Det var farligt. Något regimen försökte skrämma oss från att göra. Men under demonstrationerna har människor dödats och kastats i fängelse. Nivån av lidande har höjts. Så själva listorna är inte viktiga längre. Det viktiga är att höja medvetandet om kvinnors rättigheter.
Inom kvinnorörelsen har man redan börjat skämta om att namninsamlingarnas tid är över.
– Efter valet ropade folk "Where is my vote?", nu kommer de att skrika "Where is my signature?".
Men kan ett jämlikt samhälle existera inom ramarna för den islamiska republiken? Måste inte mullorna bort?
– Många har sagt att det är omöjligt. Men vi försöker ändra lagen bit för bit. Kvinnorörelsen har ägnat mycket tid åt att visa att det finns olika tolkningar av den religiösa lagen. Att olika mullor har olika tolkningar. Och finns det olika tolkningar så kan lagen förändras.
Även om gatorna fortfarande är fulla av beväpnad militär märks det på skämten, på vad man törs säga att regimens auktoritet har brutits ner, menar Parvin Ardalan. Protesterna på gatan kommer att hända igen.
– Nu försöker vi behålla gatorna. Bit för bit förändras det.
