Kultur på retur
Claes Wahlin om kulturutredningen och hotet mot konstens framtid
Den första frågan man bör ställa sig om den nu presenterade kulturutredningen är varför den över huvud taget har tillsatts. Kulturlivet har inte krävt någon, tvärtom fick vi ett slags motutredning genom skuggutredningen. Utredningen är inte parlamentariskt tillsatt. Inte heller verkar det finnas något utbrett missnöje från alla de som i någon form tar del av konsten eller kulturen. Att kulturen är underfinansierad kräver ingen utredning, endast ökade anslag. Det föreligger alltså redan från början ett allvarligt legitimeringsproblem.
Det är blott regeringen som vill ha den och det av speciella skäl. Direktiven talar om en översyn av ’’kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer’’. Framför allt har man efterfrågat ett annat slags samspel mellan staten och regionerna, men man vill också ’’bredda ansvaret för kulturverksamheter’’. Man ogillar att det sedan 1974 finns ett ’’likhetstecken mellan det samhälleliga ansvaret och offentlig finansiering’’.
Kulturutredningen följer givetvis direktiven, men inte okritiskt. Dock är förslagen sällan så konkreta att det utan vidare går att säga om de blir bra eller inte. Den stora förändringen som föreslås, att knuffa ut en stor del av ansvaret från staten till regionerna, har en uppenbar och hypotetiskt förödande risk: med tanke på att kunskapen om konst, kultur och kulturpolitik är på utdöende, så kan konstens och kulturens ställning komma att skifta från region till region. Mycket kommer att bero på en regions lokala kunskap och kompetens.
Kulturutredning föreslår ett slags balans genom att låta en del verksamheter fortsättningsvis finansieras centralt, som stödet till fria teatergrupper, litteraturen eller scenallianserna. Man vill också se till att det finns en utvärdering av regionstödet, ett slags uppföljning, men utan att ange exakt hur denna värdering ska gå till. Graden av konstnärlighet, estetiska värden och det som kallas kvalitet avstår man från att diskutera.
Vad som också lyser med sin frånvaro är en kvalificerad diskussion av vilken funktion konsten och kulturen ska ha i dagens samhälle. Man talar gärna om förändringar i kulturvanor, globalism och nya medier. Man talar om att kulturpolitiken måste knyta an till civilsamhället, där allt från rappare och Facebook till kulturentreprenörer och museibesökare verkar få plats.
Den klassiska definitionen av det civila samhället handlar om de sociala sammanhang individerna ingår i egenskap av medborgare, vilket alltså utesluter myndigheter, intimsfären och marknaden. Att konst och kommersialism skulle ha närmat sig varandra är inte riktigt sant. Även om marknaden gärna tror att den kan vara konst, tror nog ytterst få konstnärer att de arbetar på samma villkor eller med samma intressen som vilken näringsidkare som helst. Kulturens funktion har med vår roll som medborgare att skaffa.
Kulturen och konsten är liksom den fria forskningen tätt lierade med den representativa demokratin. Utvecklingen av den liberala staten under 1800-talet handlade om att skapa nationer och att försöka inrätta samhällen efter den franska respektive amerikanska revolutionens ideal. Bygger man nationer krävs ett socialt kitt som håller samman medborgarna. Här finns konkreta fogmaterial i form av att under statligt överinseende inrätta gemensamma angelägenheter som skola, sjukvård eller infrastruktur, allt det som välfärdsstaten sökte fullända.
Men här finns också symboliskt kitt, som dagstidningar, teve eller kulturinstitutioner: strukturer och verksamheter som möjliggör för medborgarna att tala om ett ’vi’. Kulturinstitutionerna – teatrar, kultursidor, tv (nåja), tidskrifter – har också den funktionen att de dels verkar som en faktiskt arena där meningar kan bytas och åsikter utbytas, det fria ordet in action alltså. Dels fungerar de symboliskt, platser där den representativa demokratin hålls vid liv som system. Litteraturkritiken var länge ett sätt att diskutera politik utan att diskutera själva politiken så att säga, ett forum att utöva kritik by proxy. Om en roman handlar om bristande jämställdhet, så drabbar givetvis kritiken även den rådande jämställdhetspolitiken. Teatern gör något liknande, den kan, med Schillers ord, diskutera moral där lagen upphör.
Liksom den (en gång) fria forskningen är konstnärens och kulturinstitutionernas frihet från statligt eller annat politiskt ingrepp livsavgörande för demokratins bevarande. Det går inte riktigt att tänka representativ demokrati utan kulturpolitik. Faller den ena, faller den andra. Ända sedan 1800-talet har staten har spelat en stor roll för kulturen. Men lika gärna omvänt: kulturen har spelat en stor roll för staten.
Vad är det då vi nu ser? Ett första steg mot att avskaffa kulturpolitiken? Eller är det demokratin som är på fallrepet? Makten har alltid ansträngt sig för att ha makten över ordet. FRA-lagen måste ses som ett försök att sätta parentes runt demokratin för att försöka ta tillbaka makten över ordet. Om ansvaret för kulturen kommer tillräckligt långt från staten, så väger kulturens ord mindre.
Kulturutredningen tangerar mycket av ovanstående, inte minst i dess första del kallad Grundanalys. Likväl finns här ett slags rockad som innebär att medborgaren har blivit konsument eller användare. Det är inte längre kulturens plats i samhället som är det primära, utan vad individen eller grupper av individer vill ta del av eller själva göra. 1974 års utrednings formulering om att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens eventuella negativa verkningar är inte längre intressant: en lika befängd som talande inställning.
Till detta hör instrumentaliseringen av kulturen. Kultur är nyttigt, den kan tjäna jämställdhet, regional utveckling och folkhälsa. Dessa allt annat än nya argument gör på sikt kulturen överflödig. Om vi hittar bättre sätt att uppnå rättvisa, lönsammma industrier och friska medborgare, ja, då finns det väl ingen anledning att hålla kulturens och konstens fana särskilt högt. Varför vill man inte verka emot något? Om demokratin hotas, då träder staten raskt in och försöker styra upp det hela. Av exakt samma skäl borde man försvara kulturen.
Jag har ännu inte läst alla tre delarnas drygt 800 sidor. Det finns all anledning att skärskåda framför allt analysen som del 2 (Förnyelseprogram) grundar sig på (det är väldigt mycket tal om förnyelse). Flera av de enskilda förslagen i den delen, liksom i del 3 (Kulturpolitikensarkitektur) tycks vid en hastig blick goda.
Men om man nu inte lyckas definiera kultur och konst, dess funktion och plats i ett samhälle som emellanåt tycks mer eller mindre avskaffat enligt kommittén, och dessutom inleder hela arbetet med en nonsensmening som: ’’Kultur är de mönster vi människor skapar för vår samvaro’’, så kan vi åtminstone hoppas att denna utredning och dess eventuella proposition inte resulterar i en särskilt långlivad kulturpolitik.
Skulle utredningens förslag å andra sidan genomföras föreligger en överhängande risk för det i framtiden inte behövs någon kulturpolitik. Konsten och kulturen får helt enkelt sköta sig själv bäst den kan. Och det är väl precis det som alliansen önskar sig mest av allt.
