Moderaternas sanna ansikte
Tobias Billströms övertramp är inte misstag - det är invandringspolitik
Migrationsminister Tobias Billström är en erfaren politiker. Man får därför utgå ifrån att han vet vad han gör. Det är möjligt att just det famösa uttalandet om blonda och blåögda flyktinggömmare var ett olycksfall i arbetet, men bara så till vida att han kanske gick lite för långt den här gången. Tonen blev fel, inte sången.
I hans arbetsbeskrivning verkar ju ingå att då och då vinka lite lagom till de främlingsfientliga väljare som Sverigedemokraterna pekat ut – och till den interna opinion av moderata kommunpolitiker som de senaste månaderna luftat sitt missnöje med alltför många och dyra invandrare.
När Billström 2007 presenterade regeringens inskränkningar av anhöriginvandringen, det så kallade försörjningskravet, så skedde det i Landskrona, då Sverigedemokraternas starkaste fäste. Signalen kunde knappast misstolkas: Moderaterna utmanade SD på deras egen planhalva.
Året därpå lät han påskina att invandrare lever på bidrag, jobbar svart och inte erkänner barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. 2011 talade han om hur Sverige, i fallet Ganna 91 år, inte har råd att ge sjuka tanter uppehållstillstånd eftersom de inte arbetar och dessutom drar en massa medicinkostnader. Förra året sa han att gravida kvinnor möjligen skulle kunna få vård därför att ”ofödda barn inte kan rå för att föräldrarna fattar dumma beslut.” Och för bara några veckor sedan satt han i tv och pratade om människor som ”volymer” som ska minskas.
Om detta bara är ett pärlband av misstag, så är Billström landets mest otursförföljde politiker.
Och då är det stora problemet ändå inte vad han säger. Utan vad han och hans parti gör. Det ligger inte direkt några ljusår mellan retorik och praktik.
I tjugo års tid har Moderaterna pålitligt – förr ofta i armkrok med Socialdemokraterna – stoppat nästan alla förslag i liberal och humanistisk riktning inom invandringspolitiken.
I dag är deras bärande idé att ersätta flyktingar med arbetare, tärande med närande. Med ena handen öppnar man för arbetskraftsinvandring. Med den andra försöker man hålla asylsökande borta.
I regeringsställning har man undantagsvis tvingats ge vika för miljöpartister, kristdemokrater och folkpartister. Men alltid under galgen, man har förhalat och vattnat ur. Mycket lite konkret har ännu så länge kommit ur den berömda överenskommelsen med Miljöpartiet. När regeringen i höstas slutligen la fram ett förslag om vård åt papperslösa, innebar det bara akutvård. Trots att nästan varje remissinstans, från LO och TCO till Röda korset och Socialstyrelsen, tycker att det är för snävt.
Man har heller inte försökt rätta till några av de stora problem med 2005 års utlänningslag som med tiden blivit uppenbara. Begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter”, till exempel, innebär i praktiken att nästan ingen omfattas. Definitionen av väpnad konflikt är så snäv att snart sagt inga länder befinner sig i sådan, oavsett hur många som dödas varje dag. Och barnkonventionen är fortfarande inte svensk lag.
Resultatet är att vi år efter år utvisar folk till länder som Irak och Afghanistan, att personer som vuxit upp i Sverige, sjuka, gamla och apatiska barn utvisas utan mannamån.
Den bisarra tvåårsregeln, som innebär att den, oftast en kvinna, som gifter sig med en svensk kan utvisas om äktenskapet upplöses inom två år, består. Trots att regeringens egen utredare förra året föreslog att den skulle slopas, eftersom den försätter kvinnan i ett extremt underläge. Traffickingoffer, till exempel kvinnor som tvingas till prostitution, får stanna i Sverige under rättegången om de vittnar. Sen ska de nästan alltid ut.
Och kampen går vidare. I dag vill Moderaterna införa visumtvång mot västra Balkan, i praktiken för att hindra romer därifrån att söka asyl i Sverige. Man vill att invandrare enligt dansk förebild ska skriva på ett ”svenskkontrakt” där man inte bara förbinder sig till svenska lagar utan också till ”svenska värderingar”.
Man vill också utöka det så kallade försörjningskravet, så att fler invandrare tvingas visa att de har jobb och bostad, innan de kan förenas med sina närmaste. Syftet tycks solklart: att i ett läge där tusentals flyktingar från helvetets Syrien nu fått asyl förhindra att deras familjer kommer efter.
Men inför den mer anständiga delen av befolkningen håller man ständigt upp arbetskraftsinvandringen, den stora liberala reform som fungerar som en sköld mot alla anklagelser om snål asylrätt och främlingsfientlighet. Samtidigt som man, trots fackets varningar och flera spektakulära exempel på hänsynslös exploatering, inte lyfter ett finger för att stärka de utländska arbetarnas rättigheter.
Inför den mer främlingsfientliga opinionen skickar man helt enkelt ut Tobias Billström då och då.
