Maktens lekar
Claes Wahlin ser storartat skådespeleri på Dramaten
”Ska vi leka makt?”, frågade den ena drottningen den andra. ”Är det på riktigt?”, frågade den andra. ”Kanske”, svarade den första. Så leker de, som två barn i slottets barnkammare. De leker Schillers Maria Stuart, och spelar alla roller själva. Det fnissas, knuffas och kryps. Ibland blir leken lite väl hårdhänt, som om de inte riktigt kan skilja leken från verkligheten. Stina och Ylva Ekblad, systrar på riktigt, spelar Maria och Elisabet, som ända fram till paus gör pjäsens alla roller. Scenrummet är tomt, så när som på en stol, en kofot och en portfölj. Väggarna sträcker sig mot himlen, ovädersgråa, längst ned en meterhög svart kant.
När den tyske, inom operavärlden smått legendariske regissören Peter Konwitschny tar sig an Friedrich Schillers tragedi Maria Stuart från 1800, så möter vi allt annat än en konventionell klassikeruppsättning. Däremot så kan vi tala om verktrohet, om att Schiller kanske till och med hade gillat denna uppsättning, om han levde här och nu.
För det handlar om makt, hur den fungerar, vad den kräver hos utövarna, i vilken mån maktutövning är föremål för makthavarens egna val, eller är beroende av de strukturer den verkar i. Pjäsen handlar förvisso om annat också, om idealism, humanism, fostran genom konst, med mera. Men de delarna hör till historien, menar Konwitschny, klassiker utgör ett material att översätta till samtiden. I Brechts efterföljd måste publiken få något att tänka på, lite utile dulci, som det hette en gång, förena nyttan med nöjet.
Det gör denna uppsättning med besked. Första delens barnkammare övergår efter paus, som börjar med pjäsens berömda drottningmöte, till en mer komplicerad rörelse mellan lek och verklighet. Det sker lika intelligent som underhållande. Nu möter vi hela ensemblen i historiska dräkter som antingen uppträder som på riktigt, eller som de båda drottningarnas lydiga lekkamrater. Huvudrollen innehas av makten, hur dess överväganden vandrar mellan rollfigurerna. Detta blir tydligt i slutet när Elisabets monolog hos Schiller delas mellan Maria och Elisabet under ett litet kafferep. Ja, de politiska diskussionerna kring 1800 skedde ju också på kaffehusen.
Konwitschny har strukit hela femte, sista akten, den när Maria förbereder sin död och bestiger schavotten. I stället möter vi ett slags abdikering, ett avsägande av makten som lämnar undersåtarna i ångestladdat bryderi, personifierat av Hamadi Khemiris Davison. Om det redan tidigare har klippts hål i gränsen mellan scen och salong, så är nu stängslet rivet. Pjäsens frågeställningar är publikens.
Skådespeleriet är storartat: alla knyckiga, men rytmiska rörelser, leken med röst och kropp, skiftningarna mellan blodigt allvar och komik och ensemblens hängivenhet i detta för Dramaten alltför ovanliga spelsätt. Ylva och Stina Ekblad gör magnifika prestationer. Det var länge sedan jag såg Stina Ekblad så fri och liksom lycklig i en roll. Nina Fex som Hanna Kennedy, Bengt CW Carlssons Talbot och Magnus Roosmanns Mortimer måste också lyftas fram.
”Ska vi leka makt?” Absolut. Det är ju som på riktigt.
