Här finns allt
HANNA HALLGREN ser Åsa Maria Kraft experimentera – på gott och ont
När Åsa Maria Krafts sjätte bok, diktsamlingen Bevis (2005), utkom skrev Pelle Andersson i Aftonbladet att hon var en ytterst konsekvent författare. Jag har nu läst hennes sjunde, Permafrostens avtagande, och hon är fortsatt konsekvent. I det kraftska laboratoriet blandas vetenskapernas och mediernas “fakta” med litteraturens “fiktion”. Ur den stinkande geggan gror det osannolikt sannolika. Ett våldsamt spirande. Från himlen faller de vackraste snöstjärnor.
Bevis, boken om kriget i Irak, avslutades med några pjässcener. Permafrostens avtagande är, enligt en presentation av boken på förlagets hemsida, “ lyrisk teater om Irak-kriget och växthuseffekten”. Till listan av medverkande i Krafts nya dramapoesi hör Arja Saijonmaa i rollen som Condoleezza Rice, och Richard Nixon som Dick Cheney. Här finns också snöflingefotografen Wilson A. Bentley, och Margareta van Eyck (gift med konstnären Jan van Eyck). Hon spelar i rollen som Metan, vilken beskrivs som “ ett väsen som fötts ur den metangas som frigörs i nordliga myrar där permafrosten avtar”. Temperaturen stiger, ridån går upp:
“ Scen 1
Ett öppet rum. Hela taket består av en filmduk. Samma filmsekvens upprepas hela tiden. Från sex hörn, jämnt fördelade, rör sig flygplanskroppar på filmen, man ser den underifrån. Bakgrundsluften är ersatt med vatten vilket får dem att påminna om fiskkroppar. De rör sig över hela filmduken, från olika riktningar, korsar varandras banor och försvinner, återkommer, när filmen upprepas. Ljudet är tillagt, efteråt, det är katastrofscenarier: ljud av bomber och människoröster, skrikande [---] Dick Cheney kliver in på scenen med en joystick i handen. Från denna hänger två blå och röda trådar [---]
DICK CHENEY:
Jag Är
Ängel.
Angel
I min hand
spaken och trådarna
trådarna och spaken
de röda, de blåa
blåa, röda.”
Den lyriska teaterns scen består av krigs- och klimatskadade rum. Även om de beskrivs som öppna, tycks de sällsynt klaustrofobiska. Filmen i taket. All luft ersatt av vatten. Temperaturen stiger. Människor instängda på havets botten. Det snöar rakt igenom.
Cheneys replik bär tydligt Krafts signum. Stringent, enkel, repetitiv. Det klassiska grekiska dramats möte med en språkhybrid. Sistnämnda, ett knöggligt mycel av Hasse Tellemar-radio, folkhemsromantik, konstreferenser, Lasse Holm-schlager, webbsidor, vetenskapliga skrifter och barnsliga ramsor. Och ett slags urkraftsröst i Arja Saijonmaas tappning: “[---] Ja, inte vet jag. Hur man står och talar/ till en vägg (och man vet inte/ ens vilken vägg/ man ska vända sig till) och förklara:/ Jag är jävligt trött på Jag vill tacka livet [---]”.
Åsa Maria Kraft torde vara det poetiska experimentets främsta språkrör i Sverige. Hennes böcker tycks inte alls eftersträva att frigöra sig från det processuella slagg som beledsagar experimenten. Kantigheter, skärvor, hugskott. Det dåliga och alltför uppenbara. Allt, finns med. Kraft liknar en forskare som förbehållslöst redovisar sin metod och håller fram sina analytiska verktyg. I detta finns en rikedom: en öppenhet och skyddslöshet mellan tecken och idé. Samtidigt kan det leda till en närmast rå materialitet hos texterna. Bilder som kommer för mig är: sår som ständigt pillas upp, vin som ännu jäser, alltför tunn is över sjön. Kanske något oavklarnat? Uppryckt. Som hade processen tvärt avstannat, eller åtminstone inte fått löpa färdigt.
