Diana charmade alla – utom prins Charles
Anna Andersson om en prinsessa vars liv ibland föll in i en större berättelse
Det senaste året har jag följt ett av de många hyllningskonton till prinsessan Diana som finns på Instagram – princess.diana.forever. Kontot saknar logik och kronologi, ofta läggs bilder upp tre i taget med kommentarer om tillfället då bilden är tagen och vad hon har på sig. ”25 oktober 1990: prinsessan Diana anländer till Claridges hotel i London för att delta i en statsbankett (…). Hon bar en klarröd aftonklänning i siden med ena axeln bar, designad av Victor Edelstein.”
Vi som har svårt att släppa prinsessan Diana och hennes öde har sett många bilder förut men en av dem satte sig i mig: ”25 december 1985: prinsessan Diana dansar på scen tillsammans med balettdansören Wayne Sleep till Billy Joels Uptown girl, som en överraskning till sin make på hans 35-årsdag. (---) Charles såg det inte som det kärleksbevis det var tänkt som, utan som en förlägenhet för den kungliga familjen. Faktum är att han ägnade hela bilresan hem åt att gräla med sin fru.”
Man kan tänka sig att det är den anonyma kontoinnehavarens beundran för prinsessan som rusar i väg men händelsen är välbelagd. Diana, som hade ägnat sig åt balett som ung, överraskade alla med sin dans under den hyllningsföreställning som hölls för prins Charles, och alla jublade utom prinsen.
Med facit på hand är det en så sorglig situation. Den bara 24-åriga hustrun som vill göra sin äldre make glad med hjälp av de gåvor han antagligen valde henne för – charmen, fräschören – ovetande om att han aldrig har släppt sin verkliga kärlek, Camilla Parker-Bowles, som han året därpå återupptog sin relation med. Diana var chanslös.
Det är lätt att misstänka att scenen inspirerade Matthew Weiner när han drygt 25 år senare skrev inledningen av serien Mad mens femte säsong. Det har blivit 1966 och Don Draper har gift om sig med sin unga sekreterare Megan, som ordnar en överraskningsfest när han fyller 40. Som kvällens clou gör hon ett utmanande framförande av den franska låten Zou bisou bisou – och Draper reagerar precis som prins Charles. En makas sexighet tillhör mannen exklusivt och ska inte visas upp för andra.
1962, tillbaka i verkligheten, hade Marilyn Monroe framfört sin ikoniska version av Happy birthday till president John F Kennedy. Han reagerade inte med vrede eller genans utan skämtade om saken. Men så var hon inte heller hans fru, utan hans älskarinna.
När prinsessan Diana begravdes framförde hennes vän Elton John en omskriven version av sin egen Candle in the wind. I en hyllning till den döda prinsessan ändrade han inledningsraden till ”Goodbye England’s rose, may you forever grow in our hearts”. Ursprungsraden löd ”Goodbye Norma Jeane, though I never knew you at all”, och var en hyllning till just Marilyn Monroe.
I det engelska hovet var det möjligen fortfarande 1966 – eller 1866, 1766 – när prinsessan Diana dansade till Billy Joel, men det hade hon ännu inte fattat. Hennes omvittnade begåvningar, som förmågan att se och ta in andra, var inget de efterfrågade.
Så småningom skulle hon inse det, och mycket mer, och tog då ut en gruvlig hämnd genom att slå upp hovets dörrar på vid gavel och för hela världen visa upp okungliga företeelser som ätstörningar, självmordsförsök och otroheter.
Med sitt unika och mycket privilegierade liv kan prinsessan Diana inte sägas representera någon annan än sig själv.
Men ibland föll hennes liv liksom in i en större berättelse och hennes frigörelse blev ett exempel på alla kvinnors frigörelse.
