Hollywood lever på drömmare
Strejkerna avslöjar den skitiga sidan av filmvärlden
Filmbranschen är en bransch om en bransch om en bransch. Det ligger liksom i hantverket, i drömfabrikens natur att skapa ett luftslott och en myt om sig själv som gud. När nu 160 000 skådespelare från Screen Actors Guild (SAG-AFTRA) följer de strejkande manusförfattarna och kräver höjda löner, bättre sjukförsäkringar och regleringen av AI, kan filmvärlden för första gången sedan 60-talet konfrontera den riktigt skitiga sidan av Hollywood. Den som i vanliga fall också filmatiseras, romantiseras och mystifieras.
Men det är inte när filmstjärnor som Matt Damon och Florence Pugh lämnar premiären av Christopher Nolans “Oppenheimer” som håret reser sig, och det är inte heller dem som den här strejken handlar om. Till skillnad från tågstrejken eller vilken annan strejk som helst, representerar de bara det polerade ansiktet utåt för människorna som verkligen sitter i skiten. Det handlar inte om den glassiga kulturella överbyggnaden, utan om den stora massan drömmare som åker till staden där drömmar går i kras. De som aldrig blir stora stjärnor utan håller sig flytande med hjälp av diverse ströjobb. Som hankar sig fram på en plats där de egentligen inte har råd att bo och där de ekonomiska klyftorna framstår som så brutala att de måste vara iscensatta av någon som velat skildra riktig misär.
Att filmindustrins mest lönsamma plats hamnade nära den mexikanska gränsen var inte en slump. Under det glada 20-talet flyttade studior från New York och Chicago sin verksamhet till utkanten av Los Angeles, till en ort med 500 invånare, där det fanns billig mark och där solen alltid sken. Den plats som i dag kallas Hollywood och som kännetecknas av aspirerande skådepelares uppgång och fall, har skildrats av bland annat Damien Chazelle i hans senaste, rätt kassa film “Babylon” och tidigare i “La la land.” Men i den typen av berättelse har de riktiga arbetarna ingen stor roll.
Kultursektorer runt om i världen attraherar människor som är beredda att kompromissa med skäliga arbetsvillkor för att vara på människors läppar
Det ser liknade ut i musikvideoindustin, i reklamfilmsvärlden och alla andra branscher som utlovar framgång som betalning. Kultursektorer runt om i världen attraherar människor som är beredda att kompromissa med skäliga arbetsvillkor för att vara på människors läppar. Kulturjournalistiksbranschen är likadan.
2021 rapporterade The Hollywood Reporter om att fackförbund i 70 länder krävde ett slut på den kultur som möjliggör allt för långa arbetsdagar. Filmvärlden har även försök få bukt med osunda hierarkier, för att inte tala om sexuella trakasserier. Men så länge den typen av ”dirt” romantiseras och förblir eftersträvansvärt kommer branschen att fortsätta locka till sig ung arbetskraft, som ser det som sexigt att riskera allt för sitt arbete.
Även om en av huvudkaraktärerna i filmen Babylon, “Manny Torres” spelad av Diego Calva skildrar en mexikansk arbetare som försöker att ta sig fram i filmbranschen, är den snarare ett kärleksbrev till filmens födelse än något som gör upp med filmvärldens klyftor. Ugh, de älskar verkligen sina framgångssagor där borta. Att gå från inget till allt är det som Hollywoodfilmer i slutändan alltid handlar om. Det förväntas av en stor regissör att också berätta om den värld han verkar i. En berättelse om fest och droger, om misslyckade auditions och de förlorade relationerna längst vägen. Och om palmerna som hånfullt ser ner på människorna under dem.
De riktiga arbetarna i filmbranschen förblir överglänsta ett bra tag till. Det största facket, International Alliance of Theatrical Stage Employees, utgörs av 168 000 medlemmar som arbetar som bland annat elektriker, foto- och ljudtekniker samt hår- och makeupartister. Bland dem finns det inte lika många kända ansikten som kan personifiera dem som drar sladdar, bygger upp och river ner de världar vi får ta del av.
Har vi otur blir även den här strejken reducerad till en berättelse om den amerikanska drömmen och om människor som mot alla odds tar sig fram i en värld som hela tiden vill se dem misslyckas.
