Man kan utöva våld utan att höja handen
Det är det ultimata privilegiet – i det koloniala systemet och i dag
I den danska filmen ”Empire” möter vi Anna Elizabeth Heegard, en svart kvinna som köpt sig fri från sin tilldelade roll som slav. Hon har en kärleksrelation med generalguvernören på kolonin, Peter von Scholten, och har på så vis lyckats placera sig högst upp i en hierarki av ofria människor.
Filmen visas i anslutning till Frihetsparaden, som hålls varje år i Malmö för att uppmärksamma dagen då Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln upphörde. Här, precis som i grannlandet Danmark, talas det sällan om den egna koloniala historien.
Om Peter von Scholten nämns i Danmark är det som mannen som avskaffade slaveriet – något som i själva verket hände efter ett uppror bland de ofria. Efter filmvisningen berättar manusförfattaren Anna Neye om hur hon arbetade med karaktären i filmen, som på originalspråk fått titeln ”Viften” och syftar på hushållets ”viftare” – små barn som hänger över matbordet med en fjäder i varsin hand och fläktar de vita herrarna medan de diskuterar vilken sorts våld som är lämpligt för den förslavade befolkningen.
Peter von Scholten är särskilt intressant som en symbol för den danska, och den svenska, självbilden. Han betraktar sig själv som mer human än sina kolleger och vill inte själv ägna sig åt kroppslig bestraffning, men är samtidigt mån om att bevara det system som gynnar honom. Han orkestrerar våldet, men låtsas att det pågår någon annanstans.
Och det gör det – inte bara genom de piskrapp som öns förslavade människor tilldelas, utan också inom de förtrycktas hierarkier. von Scholtens älskare Anna Elizabeth Heegard bestraffar hushållerskan som bestraffar kökspersonalen. Det här är det ultimata privilegiet, förklarar manusförfattaren Anna Neye efteråt, att inte ens behöva befatta sig med våldet, utan bara åtnjuta dess fördelar. Så blir samtalet också en spegling av samtiden: denna kontinent, som byggts genom plundring och finansierats genom våldet mot svarta kroppar, tvekar inte att beskriva sig själva som human.
Samma kväll som filmen visas i Malmö sänder Agenda sin partiledardebatt, som ägnar hela första timmen åt gängvåldet. Jag hör Ulf Kristersson prata om att kriminaliteten vi ser idag beror på invandring. Han beklagar sig över våldet, och presenterar sedan lagförslag som syftar till att hålla systemet intakt, där de förtryckta fortsätter att straffa varandra för sin ofrihet. Så kan makten förstås än idag – genom de som glatt låter någon annan utföra våldet, och sedan hävdar sig vara väsensskild från det.
Ulf Kristersson behöver inte ens lyfta handen.
Han kan lugnt sätta sig vid ett förhandlingsbord med likasinnade, och noggrant kalkylera på vilka sätt människor ska bestraffas.
