Jag är djupt tacksam för klimataktionerna
Aktivisterna på Nationalmuseum skapar ett performanceverk i egen rätt
Hur länge står aktivisterna vid målningen? Fastklistrade vid den tjocka guldramen. Jag hoppas de fick stå länge, tio minuter minst, så där som man kan fastna framför en tavla på ett konstmuseum, i egna tankar. I min fantasi ropar de inga slagord. Är tysta. Vänder sig inte ut i salen, utan mot verket. Går riktigt nära, som Linnéa i målarens trädgård: ”Bara kludd och kludd!” Grön, turkos, lila. Men också det nya och främmande som blicken dras till, den röda färgen, så tjock att den kastar skuggor. En plastig giftig röd som inte för tankarna till blod utan kemiska fabriker. Människans intrång i den vackra miljön, spåren av två händer.
Jag föreställer mig att konstupplevelsen de båda aktivisterna delar i det ögonblicket, med adrenalinet pumpande i kroppen, är kraftfullare än någonting annat.
Gunnar Ardelius, generalsekreterare för Sveriges museer, skrev på DN Kultur i torsdags om att konsten inte får underställas politiska syften. Sådan argumentation har synts på kultursidorna efter den senaste klimataktionen på Nationalmuseum i Stockholm, menade han.
Han har rätt. Konsten är en egen sfär. När klimataktivisterna stiger in på Nationalmuseum träder de in i den. När de doppar händerna i syntetisk färg och närmar sig Claude Monets ”Konstnärens trädgård i Giverny” så måste de känna det själva. Nu uppstår ett sublimt ögonblick.
Konst som river i själen. Klimataktionerna alltså. Känner ni inte det? Det är väl inte bara jag som står här andäktig? Bortom ord.
De röda händerna på tavlan gestaltar något med klimatkrisens fasa som omöjligt kan fångas med språket. Situationen vi befinner oss i, vildsint och farlig som att falla från hög höjd. Utplåning. Ordet blir futtigt när det skrivs ner, räcker inte till för vad det ska beteckna. Det känns omöjligt att jag ska dö. Att de jag älskar ska dö. Existentiella faktum som människor var tvungna att hantera långt innan industrialismen, men nu för tiden fortsätter det: Massutplåning av djur- och växtarter. Civilisationens död? Och det är människans egna händer, det fula giftröda märket på världen. Vad fan ska man säga?
Därför är jag djupt tacksam för klimataktionerna på olika konstmuseum. Tacksam på det vis man blir när en konstnär låter sitt eget inre ta konkret form och utan någon omväg via språket känner jag igen mig, känner livet och människan i mig, existensen. Den som tycker detta låter flummigt älskar nog inte konst.
Inom dessa tolkningsramar är klimataktionerna performanceverk. Ett kulturuttryck måste inte vara lagligt för att vara förhäxande.
”Vad är mest värt? Konsten eller livet?” ropade en aktivist i London när de slängt tomatsoppa på Vincent van Goghs solrosor, och just så krävande är konsten, just så omöjlig är situationen, för man måste skrika tillbaka: ”Både och! Allt! Vi måste inte välja!” och ändå har fossilkapitalisterna redan valt, de väljer varje dag en framtid åt oss med ständigt minskade chanser för livet. Och konsten.
Monet och van Gogh förevigade blommorna, de mest förgängliga delarna av naturen. Men för att kunna se på trädgårdarna måste de ha vänt bort blicken från fabrikernas skorstenar. Industrialismens ekonomi byggdes runt kolet och den tidens konstnärer var aningslösa om vad det i längden skulle innebära för världen de betraktade. Men vi vet. Alltså går aktionerna i dialog inte bara med framtiden utan med vår historia. Konstens funktion som gemensamt minne sätts i spel. Ny färg måste påföras – historien måste betraktas i ett nytt, mardrömslikt ljus.
Var hör ett sådant monumentalt, destruktivt replikskifte hemma, om inte i konsten?
Ingen av aktionerna har hittills skadat själva verken, enbart ramarna. Men tänk om skyddsglaset någon gång skulle fallera och en klassisk målning få bestående skada? Jag pratar inte om vad konsekvenserna skulle bli för politiken, klimatet och den folkliga opinionen. Om konsten verkligen ska stå i centrum så måste ett sådant fokus lämnas vid tröskeln. Så jag frågar mitt inre, jag frågar min själ.
Och den säger: Jag vill se den tavlan. Jag vill gå på den utställningen. Jag vill vandra från sal till sal och se repade skyddsglas, missfärgade näckrosor, sönderskurna dukar, i fullständig stillhet gå och betrakta förödelsen, en ung generations röst till en äldre: ”Ni har förstört vår framtid och nu förstör vi ert förflutna.” Och de äldre svarar med säkerhetsvakter och straffpåföljder, medan planetens skogar brinner.
Var hör ett sådant monumentalt, destruktivt replikskifte hemma, om inte i konsten?
Vilket material ska användas i en gestaltning av mänsklighetens största ödesfråga någonsin, om inte miljardvärderade tavlor som ägs gemensamt?
Sedan vill jag gå genom utställningens sista sal och till utgången, jag vill skaffa en kylskåpsmagnet i museishopen och jag har en rollator, jag ska fylla 92 och har inte dött i en värmebölja och konstutställningen jag just sett handlar om klimatkampen i början av det sekel som nu närmar sig slutet. Och när jag tar mig ut på gatan har civilisationen överlevt. Men förändrats.
Visst påminner också den röda färgen på Monettavlan om fingerfärg. Jag är barnslig som lyssnar så mycket till mitt inre och känslorna. Jag brukar inte göra det, brukar tiga ner dem, jobba, tjäna pengar. Orkar inte tänka på klimatet längre, inte på framtiden, i alla fall inte längre än till 2026 när bindningstiden på bolånet går ut. Stum och tom brukar själen vara nu för tiden. Men när den röda färgen smetades över glaset vaknade den till liv.
