”Fredsskadad” kan vara det dummaste ordet
Är oviljan att ta till vapen verkligen sämre än alternativet?
Jag har alltid varit tilltalad av Mogens Glistrups förslag om att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss!”.
Även dessa dagar, när vanliga ukrainare lämnar sina jobb och valhänt försöker lära sig hantera ett vapen för att gå in i landets försvar, tänker jag på Glistrups gamla idé. Den var naturligtvis mest en provokation. Ett skämt. Orealistiskt. Fast är alternativet verkligen bättre?
Framför allt tänker jag på hans idé när argumenten för att Sverige ska gå med i Nato hopar sig från vänster och höger. Fast nej, det är ju inte argumenten som hopar sig, det är förespråkarna. Argumenten tryter – som om de vore överflödiga. Alla ska med bara!
När ett enda riksdagsparti, i enlighet med sitt eget partiprogram, ifrågasätter beslutet att skicka vapen till ett land i krig, så är det ett skeptiskt parti för mycket för Nato-ivrarna. När Magdalena Andersson säger det självklara, att en Nato-ansökan nu skulle destabilisera det politiska läget, framställs det som skandalöst. Ursinnet bubblar upp i tweets och debattinlägg. Förrädare! Alla ska med!
På något vis är det samma tendens som är verksam globalt: alla ska in i Nato! Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Nordmakedonien, Georgien, Ukraina, Finland, Sverige … Varför? För att skydda oss mot krig! Exemplen på anfallskrig som Nato startat eller varit inblandat i (Serbien, Libyen, Irak, Afghanistan …) verkar vara irrelevanta i sammanhanget, lika irrelevant som det tydligen är att Ukrainas vilja att gå med i Nato trots allt var en faktor bakom Rysslands invasion. ”Nato är en försvarsallians!”
Okej, men skulle inte Putins benägenhet att attackera oss minska om vi gick med, som Thomas Engström nyss hävdade här på sidan? Vem vet. Bör vi inte, som Engström också skrev, höja blicken om vi nu ska tänka strategiskt? Om några år kan Donald Trump återigen vara USA:s president. Hur tilltalande är den alliansen?
30 år fram i tiden är Kina förmodligen den ledande supermakten. Kanske utgör arabvärlden en annan, och Nato-länderna en tredje. Minskar risken att bli indragna i konflikter i den världen om vi är med i Nato, eller ökar den? Blir världen en säkrare plats om Sverige är med i Nato? Eller blir värdet av länder som fortsätter att göra anspråk på alliansfrihet och neutralitet allt större, ju mer militariserad världen blir?
Finns det något som är bra med det här landet så är det fredsviljan
I slutändan tänker jag att varje förespråkande av krig, var det än råkar utspela sig, bör skickas tillbaka till den som framför det: okej, men är du beredd att gå ut i strid? Eller menar du att någon annan (”Nato”) ska kriga åt dig? Som sagt, jag är full av beundran, eller snarare förundran, över de ukrainare som nu faktiskt går i strid för att försvara sitt land. Skulle vi göra detsamma här? Skulle jag försvara Sverige?
Frågan har diskuterats ganska livligt på Flashback på sista tiden: ”Jag skulle då aldrig försvara Sverige som det blivit nu. Möjligtvis om vi får ett regeringsskifte i höst.” ”Inte lönt, de intar Sverige på någon dag.” ”Sverige är tyvärr sedan länge förstört av mångkulturen. Många hade inte känt någon stridsmoral.” ”Smygfeta svenska gubbar med älgstudsare är nog inget problem för ryssarna att ta hand om.” ”Innan Sverige bli angripen så måste man ta Baltstaterna och Finland. Finnarna är inga HBTQ Hen, utan dom kan försvara sitt land emot Ryssen”.
Kanske inte de finaste av alla tänkbara svar och analyser, men är denna ovilja och cynism, återigen, verkligen sämre än alternativet? Jag kan inte tänka mig något mer vansinnigt än krig, oavsett om man har rätten på sin sida eller inte. Det var vansinnigt i Irak, det är vansinnigt i Jemen, det är vansinnigt i Ukraina. Det skulle vara lika vansinnigt i en dyster framtid, var nu svenska Nato-soldater än tvingades ut.
Då och då sägs det på kultur- och ledarsidor att Sverige är ”fredsskadat”. Det kan vara det dummaste ordet jag vet. Finns det något som är bra med det här landet så är det fredsviljan. Om den bygger på kompromisser eller feghet eller cynism har mindre betydelse – politik handlar alltid om kompromisser. Att hålla sig borta från krig, borde inte det vara det allra främsta målet för varje lands politiska ledning? Jag tror i alla fall att det är vad befolkningarna vill ha, överallt. Fred, inte krig. Tyvärr finns det andra intressen av att det förs krig – det militärindustriella komplexet är en mäktig kraft. ”Nato är en försvarsallians” upprepar de.
Den alliansen bör Sverige hålla sig utanför.
