En lektion i baletthistoria
"Don Quijote" är varken särskilt komisk eller tragisk
DANS Trots titeln på Marius Petipa/Rudolf Nurejevs balett Don Quijote, så har Cervantes berömda romanfigur inte huvudrollen, lika lite som hans väpnare Sancho Panza. Det är i stället Kitri och den fattige Basilio som vill gifta sig mot Kitris fader Lorenzos vilja. Denne vill hellre se den rike Gamasche som svåger.
Historien kommer från en av de inlagda noveller i Cervantes roman som Marius Petipa koreograferade 1869. Don Quijote har genomgått en rad revideringar fram till Nurejevs 1965, en koreografi han själv förändrade flera gånger innan den sattes upp på Kungliga Operan 1994. Dessutom är iscensättningen nu gjord av Nurejevs forne kollega Laurent Hilaire. Baletten består alltså av koreografiska sediment, lager på lager ända tillbaka till 1869 (eller åtminstone Gorskys från 1900). Däri kan den jämföras med Cervantes lek med fiktion och verklighet; romanen består av många lager.
Det är främst som baletthistoria Don Quijote fungerar, Yolanda Correa och Arsen Mehrabyan (det finns tre solistlag) må vara utmärkta i sina roller som Kitri och Basilio, men egentligen kräver baletten riktiga virtuoser för att komma till sin rätt. De många uppvisningsnumren, liksom den för tiden självklara gestaltningen av romer (”zigenare”) som tjuvar kan ses som en liten lektion i andra tiders estetik respektive värderingar. Zigenartablån är för övrigt en av de mest dynamiska (med en kraftfull Daniel Goldsmith som en zigenare), men alltför många scener är blott illustrativa, varken komiska eller tragiska längre.
