Mer än en röst
Claes Wahlin om Malena Ernman och mötet mellan pop och opera
Att tittarna till skillnad från juryn röstade fram Malena Ernman i melodifestivalen säger nog en del om Sveriges Televisions syn på sin publik. Gränsen mellan musikgenrer brukar annars finnas bland lyssnare, sällan bland utövande musiker. Ernman har ofta manifesterat sin lust för experiment, hennes repertoar sträcker sig från barockopera till modern opera och hon ger sig, som synes, inte utan framgång in i andra genrer.
I låten, La voix (Rösten), ett slags popversion utifrån Puccinis tenoraria Nessun dorma från Turandot, leker Ernman med sin röst, från djup svärta till koloratur. Korsbefruktningen mellan opera och populärmusik har långa anor. Countertenorens moderna popularitet började i popvärlden ( Staying alive, etc) och en barockstjärna som Andreas Scholl inledde sin musikerbana med popmusik. Queen gjorde Bohemian Rhapsody, Freddie Mercury sjöng duett med sopranen Montserrat Caballé och Pavarotti sjöng gärna pop med artister som Bono i slutet av sin karriär.
Om popmusiken under 70- och 80-talen lät manliga sångare överskrida könsgränserna med sin falsett, så har operan sedan 1600-talet haft en ständig förkärlek för byxroller, för att inte tala om hysterin kring kastraterna under 1700-talet. Och den flytande gränsen mellan genrer i dag är kanske som tydligast i Frankrike, där sedan flera år nattklubbar spelar ett slags fusion mellan disco och barock.
Malena Ernman lär med största säkerhet locka ny publik till Kungliga Operan i maj när hon sjunger i Rossinis Askungen. I slutet av samma månad kan hon höras på Wiens festspel, där hon framträder i Purcells Dido och Aeneas, en utsökt uppsättning i regi av Deborah Warner med William Christie och Les Arts Florissants, som hade urpremiär under samma festspel 2007 och gästade Opéra Comique i Paris i vintras. Och däremellan blir det Moskva.
