Bättre en stuga i skogen än ett palats i Rom
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-13
Claes Wahlin ser Göteborgsoperan överträffa Kungliga Operan
I Puccinis Tosca offras livet för politik, och kärlek, erotik och religion tävlar om makten över passionerna och alltsammans gestaltas med sällsynt effektivitet av verismens främste kompositör. Vid lördagens premiär på Kungliga Operan lockar dirigent Christian Badea fram alla möjliga finesser ur hovkapellet - återhållet men sammanhållet och med utsökt balans mellan sångare och orkester ges en pregnant tolkning av verket.
Synd bara att ingen har talat om för sångarna vad det hela handlar om. Här rör och för sig solisterna med ungefär samma entusiasm som statsanställda i väntan på pension. Det är som om Björn Brusewitz scenografiska gråskala har fått också regin att tappa färg-en. Dessbättre drabbar denna dränering inte sången. Lena Nordins Tosca och Johan Edholms Scarpia håller den musikaliska glöden vid liv, så även Jesper Taubes Angelotti.
Theodore Greens Cavaradossi har god styrka, men den något metalliska stämman drar ner temperaturen betänkligt.
Egentligen skiljer sig denna uppsättning föga från Bengt Petersons slitstarka iscensättning från 1964. Våldet betonas, likaså är det väl meningen att erotiken och religionens betydelse ska synas bättre, men vad hjälper det? Det sägs att man vill ha en uppsättning som ”håller”, vilket implicerar en, milt uttryckt, konserverande publiksyn.
I Göteborg gör man precis tvärtom. Richard Strauss egenartade Kvinnan utan skugga har åtminstone den fördelen att dess stoff ger en regissör i det närmaste fria händer. Här sjunger stekta fiskar och ofödda barn medan allsköns väsen från det hinsides lägger sig i Kejsarinnans desperata försök att få barn, eller en skugga, som Hofmannsthals folksagobetonade omskrivning lyder.
Det är lätt att läsa operan som en protest mot dåtidens kvinnoemancipation, men Yannis Houvardas glider elegant förbi denna så kallade aktualitet för att i stället välja en psykoanalytisk läsart där Färgarfrun och Barak fungerar som förträngda sidor av Kejsaren och Kejsarinnan.
Scenograf Lars-Åke Thessman överträffar sig själv med en hyperrealistisk scenbild. Aldrig har väl en så tät blandskog rotat sig på en operascen. Knappast har heller en så vanlig stuga snickrats samman med tillhörande trädgård och telefonstolpar. En plastbassäng och några leksaker samlar damm i ett hörn och ur skogen kliver barnmorskor, något slags Teliaanställda och i slutbilden mänsklighetens framtid barnen.
Men det är inte bara denna fascinerande scenbild, där operans notoriskt knepiga scenförvandlingar fått den ena eleganta lösningen efter den andra, som gör uppsättningen så storartad.
Houvardas lägger stor omsorg vid den sceniska dynamiken. Den dröm, eller snarare mardröm, som Kejsarinnan drabbas av och som vi alltså ser förkroppsligad på scenen, får en laddning av ensemblens ritualiserade och symboliska gester som förvandlar stugan och skogen till något lika farligt som ofrånkomligt. Det är kombination mellan realism och rit som skapar den sceniska dynamiken, ett recept som exempelvis Peter Sellars använt så framgångsrikt.
Och inte går det att resa några musikaliska invändningar. Mats Persson sjunger Barak med bravur, Jon Ketilsson gör en tät Kejsare och de tre kvinnorollerna är så välbesatta att man emellanåt undrar vilken opera som egentligen borde vara kunglig. Gunnel Bohmans fokuserade sopran gör Kejsarinnan till en njutning, liksom Ulrika Tenstams magnifika Amma, en mezzo med bett i. Irma Mellergaard gör en utsökt Färgarfru: stark, passionerad och oemotståndlig.
Olaf Henzold leder skickligt orkestern genom Strauss ormliknande partitur, låt vara att han kunde ta ut svängarna lite mer i de högdramatiska partierna och förtäta de kammarmusikaliska.
Men när det gäller att välja operahus råder här inget tvivel, Roms palats väger lätt mot en stuga i skogen.
Opera
Claes Wahlin
