Slas i kras

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-10-07 | Publicerad 2009-03-16

Pelle Andersson läser "Blåbärsmaskinen" – och samlar ihop bitarna av en älskad konstnär

Jag sitter hemma i min alldeles egna, gratis funna, kontorsstol. Jag har precis läst färdigt Nils Claessons Blåbärsmaskinen. Den handlar om hans uppväxt med pappa Stig och mamma Taki och två syskon. Och något går sönder i mig.

Jag sitter i min stol och tittar på ett porträtt, 50 x 70 centimeter. Det föreställer Pär Rådström. Det är samma bild som på omslaget till Om vänskap funnes. I mitt kök hänger en tuschteckning: Nytorget, Sofia kyrka, lekande barn.

Jag har läst 56 böcker av Slas.

Om det är sanningen Nils berättar, så kanske jag måste ta ner tavlorna. Bära bort böckerna.

Om det är hans verklighet som är sann.

Men jag måste börja någon annanstans. Och försöka skapa ett vackert slut på historien. Jag vill inte att något ska gå sönder. Jag lämnar tavlorna på väggen. Lägger travar av Slasböcker bredvid datorn och börjar skriva.

Såhär.

Verkligheten vill inte riktigt gå över. Trots fejderna kring Strindberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Liza Marklund, Lars Norén och andra så går författarnas verklighetsmaskiner för högvarv.

De som lyckas i sitt självbiografiska skrivande hänger inte bara ut någon kokett detalj om sitt eget liv utan förstår att det de gör är att ge sitt, och endast sitt, perspektiv på en många gånger invecklad historia. De är också skeptiska till begreppet sanning, förstår att det inte är det de håller på med.

Sanningen finns inte, bara olika historier.

Risken för orättvisor är uppenbar – den som väljer att skriva sin historia vinner alltid. De som ska invända, förklara och lägga tillrätta i efterhand är dömda att misslyckas, se bara på Thommy Berggrens patetiska påhopp på Norén i Dagens Nyheter, efter utgivningen av En dramatikers dagbok.

Därför är allt självbiografiskt skrivande farligt. Och svårt.

Jag läser Blåbärsmaskinen med dubbel skepsis. För det första är jag tveksam till alla dessa uppgörelser och sanna historier – verklighetsmaskinen måste gå på tomgång en tid, så att vi läsare på nytt får tid att längta efter det skönt självutlämnande. För det andra är mitt förhållande till Slas textvärld mer än en kärleksrelation. Det hade förmodligen inte funnits många texter av mig, kanske inte några, om jag inte tidigt hade läst hans böcker. Jag tror jag var 13 när jag läste Vem älskar Yngve Frej – och strax därefter började jag skriva på allvar.

Med sin alldeles egna stil öppnade han litteraturens värld för mig och visade att det var möjligt. För mig bar en Slasroman, en låt av Plura eller en dikt av Majakovskij samma dolda budskap: Du kan skriva.

När jag läser Nils Claessons berättelse vill jag alltså inte att min Vergilius ska avrättas. Och ju mer jag tänker på det, så beror inte denna ovilja på att jag är så himla brydd om personen Stig Claesson, utan på att han är den främste representanten för en solidaritetens skriftkonst.

Det som gör Slas så speciell i det hänseendet är hans sparsmakade, upprepande och sladdande stil. Men också pendlandet mellan tankspriddhet och yttersta skärpa. Och hans förmåga att gestalta förlåtelse.

Utan förståelse och förlåtande kan ingen solidaritet leva. En invändning mot detta skulle kunna vara att många av personerna i hans böcker inte visar solidaritet eller är särskilt varma. De är i stället många gånger vrånga, ilskna och vill vara ifred.

Det hindrar inte Slas från att visa solidaritet med dessa udda existenser. Slas karaktärer är självständiga, egensinniga individer som trots sina tveksamheter och trots att de verkar ha blivit över eller ”gjort sitt” ändå lyckas slå uppåt och solidarisera sig med andra. Läst ur det perspektivet blir till exempel Vem älskar Yngve Frej en liten handbok i praktisk solidaritet och civilt motstånd.

Det befriande med Slas romankonst är att åsikterna, hur öppet de än deklareras, ändå aldrig tvingas på läsaren. I stället smyger sig övertygelserna på som en gryning en sådan där underbar morgon, när man tillsammans med goda vänner löst världsproblemen.

Mycket av Slas förnuftiga solidaritet kommer sig av att han växte upp i arbetarmiljö, umgicks med radikaler och hade sett vad kriget gjorde med Sverige och vad nazismen gjort med världen. När Slas åkte runt i Europa och byggde järnvägar så gjorde han det i övertygelsen om att man måste det man önskar.

Vill man ha en bättre värld, får man lov att bygga den själv.

I Blåbärsmaskinen krossas bilden av Slas brutalt – eller snarare bilden av Stig. För Slas var konstnären, författaren, rollen utanför hemmet, den där som skrev böckerna. Om man får tro sonen var det precis så uppdelat. Hemmet, vännerna, alla han mötte användes av konstnären som ett slags lera för att bygga den fiktiva världen. Det är inget konstigt med det. Så gör alla konstnärer.

Ändå blir jag besviken på Nils. Jag vill att Slas ska vara en bättre människa, jag tror att Nils ljuger.

Jag kan ändå inte släppa Blåbärsmaskinen, för i sin avskalade, ibland nästan skimrande genomskinlighet, berättar den om något så oerhört hemskt och sårigt – något som jag nästan inte står ut med.

Beskrivningen av familjekriget mellan makarna är vidrig läsning och beskrivs på ett slaslikt sätt, lite sådär i förbifarten, vilket gör det än hemskare. Alla fyllor, alla ”förtroenden”, allt tvång om att ”alltid ställa upp”, alla lögner – det är grym läsning. Men det ger inte bara en bild av hur hemskt det var att vara barn hos familjen Claesson – utan ger också en bild av den rädda människan Stig Claesson.

Det är som om Nils, på något bisarrt sätt, blir en spegelbild av fadern. Och det gör att förståelsen blir så mycket starkare. Rädslan som Nils känner, känner också Stig.

Eller som Stig säger till Nils:

”Vad du är har jag varit och vad jag är kommer du att bli.”

Stig Claesson är allt annat än vacker i denna bok. När han gör ”kräksansiktet” inför Nils målning är det något som brister. Inte ska det jävla fyllot få göra så, inte ska en pappa få överge sina barn, svika dem, bedra dem, förnedra dem…

Men det är inte första gången bilden av en för mig älskad konstnär förfulas.

Min sambo läser högt för mig ur En dramatikers dagbok och jag tänker: Lars Norén är ändå en stor, en riktigt stor dramatiker. Personkrets 3:1 är ju fortfarande Personkrets 3:1, trots dagbokens sjuka påhopp.

När jag hör att Ingmar Bergman tvingar sin son att lägga en kudde på flinten så att den inte ska blända när sonen går över scengolvet, så tänker jag att hans regi av P O Enquists Bildmakarna ändå var något av det största jag sett.

Förbundet jag slutit med deras konst upplöses ändå sakta, mot min vilja. Det blir en kollision mellan förnuft och känsla.

Jag lämnar datorn. Tar lite frisk luft. När jag senare på natten återkommer till skärmen, tänker jag att jag i framtiden får reda på något hemskt om Nils Claesson som gör att jag måste omvärdera Blåbärsmaskinen…

Jag reser mig igen. Så här kan det inte fortgå. Var går gränsen mellan människa och konst?

Sun Axelsson, en klok människa, skriver i Drömmen om ett liv: ”Vi måste anstränga oss lite. Inte vara lata. Försöka nå medmänniskan. Att berätta om sig själv är att närma sig. Den första politiska solidaritetshandlingen. Att gå samman. Att hitta likheterna och respektera olikheterna. Att stå varandra så nära att man kan känna igen den andra inom sig själv. Att sluta upprätta gränser som avskiljer. Hatets dolda gränser. Att ständigt söka det gemensamma.”

Där har vi det. Där möts Slas och Stig. Men där möts också Stig och Nils – och jag. Berättelsen som Slas skriver hela livet är farligt nära, eller öppet självbiografisk. Det Nils berättar är självbiografiskt. Allt vi berättar är en förlängning av oss själva – och vi vill alltid ha upprättelse och vissa av oss vågar också berätta det andra. Det osnygga.

Egentligen gör Slas det. Hela livet. Han berättar om vrånga, utelämnade och ganska taskiga typer med stor värme. Nils Claesson gör samma sak, för trots det där kräksansiktet så finns där värme. Nils Claesson tar sig igenom allt, han lyckas förlåta och gå vidare. Han hjälper sin far, får skit, hjälper sin far, får skit, hjälper sin far... och så går det på.

Genom att skriva sin historia har Nils Claesson närmat sig. Han har begått den första politiska solidaritetshandlingen. Det är först då som vi andra kan hitta likheterna och respektera olikheterna. Han öppnar för ett samtal. Han sätter inte upp något nytt kräksansikte. Han vet att det inte är sanning han jobbar med. Han berättar bara sin historia.

Och jag kan fortsätta läsa Slas.

Jag behöver inte ta ner mina tavlor.

Det känns bra.

FAKTA

Stig Claesson

”Slas” var författare, illustratör och konstnär, född 2 juni 1928, död 4 januari 2008.

?Han gav ut över 80-talet böcker, den sista, God natt, fröken Ann, utkom 2006.

?Titlar i urval: Vem älskar Yngve Frej? (1968), På palmblad och rosor (1975), En vandring i solen (1976), Henrietta ska du också glömma (1977), Om vänskap funnes (1981).

Pelle Andersson