Mer repris än favorit
Claes Wahlin kommenterar kulturbudgeten
HÖSTBUDGETEN. Om det är just en favorit som går i repris, när kulturpropositionen för 2017 presenterades, är väl tveksamt. Man skryter om en ökning på lite över 400 miljoner, att fler ska få tillgång till den, att kulturen i alla möjliga former ska stärka demokratin och att det är så viktigt med barn och ungdomars rätt till kultur.
Mer lokal kultur, mer film till fler, folkbildning som ska göra det möjligt att ”tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället”. Individen först, samhället sedan, en rangordning som återkommer i propositionen och säger något om synen på kultur. Den är i första hand en enskild angelägenhet, i andra hand har den samhällelig betydelse.
Allt tydligare blir det hur kulturen förväntas täcka upp för vad skolan misslyckas med, varför annars tala om läsfrämjande åtgärder? Och varför ligger skapande skola inte under utbildningsdepartementets ansvarsområde?
Kulturpolitiken sitter fast i sina invanda former. Vad som saknas är helt enkelt det som objekten för dess område behöver men inte får tillräckligt utrymme för: kreativitet.
Den dag kulturen har ett eget departement, skilt från idrott, trossamfund och fritid, då kanske det skulle kunna hända något. 2017 lär inte skilja sig från 2016, eller 2015, 2014…
Som övergripande mål för propositionen heter det att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. Minsann.
