Glimrande av Hyvönen
Anna Andersson om texter som är sanna om än inte självupplevda
MUSIK. Vanligtvis skriver vi inte om skivor på de här sidorna men vi skriver om litteratur. Och de texter Frida Hyvönen sjunger på sin nya skiva Kvinnor och barn är högoktanig litteratur.
Hon skriver om destruktiva relationer, att förlora en vän till psykisk sjukdom, rotlöshet, kärlek som aldrig blev och den där ensamheten man kan känna trots att man har en massa människor omkring sig.
Det kanske låter grått men istället glimrar det av vemod och poesi, som förstärks av Hyvönens västerbottniska uttal och uttryck. (”Äldstpojken Jonssons föll ihjäl sig i dag” heter det till exempel i Sjön). Texterna är helt renons på bitterhet – hon som sjunger har försonats med den man måste försonas med för att kunna gå vidare: sig själv.
Är allt hon sjunger om självbiografiskt? Det är inte konstigt att hon får frågan men i intervju efter intervju har hon värjt sig. Ett korn här och där, men också andras erfarenheter, och rent hittepå, har hon svarat.
Men det spelar naturligtvis ingen roll. Som all bra litteratur är den sann även om den inte är självupplevd. Alla kan hitta sina egna rader i hennes texter, de där som plötsligt sätter ord på en egen erfarenhet.
I mig klack det till när jag hörde ”Du kommer nog aldrig förstå, att du var världens sämsta vän” (Fredag morgon) – det är ju vad jag borde ha sagt den där gången. Och förstås: ”Aldrig varit längre norrut än till Gävle, det är fan inget att skryta om” (Min stad).
