Pinsamt, Greider
Anneli Jordahl och Göran Greider tycks ense om en sak: att det är oviktigt eller omöjligt att diskutera samband mellan estetik och politik. Jordahl menar att det finns ”problem med att bedöma språket i en roman som med patos skildrar ett brinnande nu som Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset”, eftersom vi inte vet vad framtida generationer kommer att tycka om boken. Greider anser att en recensent som ställer frågor kring språk och politik, och diskuterar stil och tematik i en bok går för långt. Den som gör detta är analytisk, elitistisk och kall. Att Greider, i en tid då kulturen ansätts av högervindar och nyliberalt kommerstänkande, väljer att göra populistiska utspel som dessa är pinsamt.
Min fråga är vad kritiken bör ägna sig åt om den inte ska ställa frågor kring estetik och politik? Om den inte ska reflektera kring stil och tematik? Eller över verkets koppling till världen?
Jordahl efterlyser ett rent klassbegrepp. Det vill säga ett som doftar 60-tal och inte smutsats ner av kön och ras/etnicitet, eller för allt i världen: globalisering. Det är en mycket vitsvensk, folkhemsk, nationell och nostalgisk förståelse av klass. Greider är inne på samma nostalgiska klasskonstruktion i sina läsningar av både Alakoskis roman och Kristian Lundbergs Yarden.
Att det går att läsa dessa böcker utan att uppfatta att de undersöker sambanden mellan klass, kön och etnicitet förstår jag inte. I samtidsskildringen Yarden diskuteras att huvudpersonen är den enda vita svensken som går som daglönare. I Yarden beskrivs hur svenska företag systematiskt utnyttjar papperslösa människor. I Yarden beskrivs en arbetarunderklass som inte omhuldas av Jordahls och Greiders klassförståelse. Det är en arbetarklass som inte kan hoppas på några Ivar Lo-priser, eftersom sådana bara tilldelats vita klasskildrare.
Att klass i vår samtid måste förstås som ett komplext begrepp beror på att vi inte ska stå hjälplösa. Det behövs för att vi ska kunna göra komplexa analyser av både litteraturen och verkligheten.
