Willy Vlautins karaktärer vinner aldrig
Ändå är nya romanen en lovsång till människans okuvlighet
Den ekonomiska pressen från en allt mer omänsklig värld tvingar oss också att ibland välja bort det goda som vi vill.
Det ofria valet sker just för att kunna slå vakt om den egna överlevnaden.
Vi är nere i reptilhjärnan. Attack eller flykt. Vi blir omänskliga i en omänsklig värld.
Rädda sig den som kan. Det är den yttersta konsekvensen av den nyliberala ansvarslösheten. Ett slags ödesbestämt döds-
maskineri rasslar i gång, marknadskrafterna ser inte människan, bara det ekonomiska slutmålet. De ekonomiska lagarna är blinda, hårda och skoningslösa. Vi är föda åt ett annat begär. Och det blir uppenbart att vi aldrig kommer att vinna, inte så här.
Willy Vlautin beskriver ett antal sådana situationer och personer i sin fjärde roman De fria. Han skildrar människor som har tvingats in
i ett system där man står helt stilla och trampar vatten, bara för att känna att man egentligen sjunker allt djupare och djupare ner, tills man förlorat närapå allt – utom just slutsatsen: ”Vi är människor.”
Elen är avstängd, vattenledningarna fryser, utmattningen från de dubbla arbetena upphäver normaliteten, smutsen, äcklet, sjukdomar och vanvård, det frätande tigandet.
De fria skulle kunna vara en riktigt tung och mörk berättelse. Det är det inte. Det blir i stället till en lovsång om människans okuvlighet och hur vi ändå – när vi egentligen har gett upp allt – fortsätter, just för att vi är människor och större än våra omständigheter.
Den sönderstuckna 16-åriga flickan som ligger inlagd, tigande, frånvänd allt – måste ändå vårdas och behandlas, just för att det är det enda mänskliga att göra.
De fria har ett persongalleri som knappast tillhör det enklaste. En djupt traumatiserad soldat som i ett ögonblick av klarsyn försöker ta sitt liv, en dubbel-arbetande man som inte längre kan tala med sina döttrar, en kvinna som vårdar sin psykiskt sjuke far. Deras vägar möts, belyses.
Ändå, djupast inne i svärtan blixtrar nåden till, som hos just dubbelarbetande Freddie som försöker hålla samman sin verklighet, sin tjänst i affären, trots att han borde sova flera veckor i sträck och numera också har källaren fylld av en väns marijuanaplantor. ”Han försökte hålla sig vaken tills eftermiddagsrusningen började, men han var så fullständigt utmattad att han var tvungen att lägga sig ner på golvet bakom disken. Han låg på rygg och hans tankar rörde sig i spiraler in i mörkret: huset, plantorna, barnen, fängelse, sömn, Lowell, gruppboendet, hans ex-fru. Allting försökte kväva honom. Och plötsligt hördes en ringklocka. En kund kom in genom entré-
dörren. Han tog sig samman och reste sig upp.”
Göran Sonnevi har uttryckt det på ett annat sätt, i sin dikt Det måste gå, nämligen den ovillkorliga slutsatsen, ”Vi är inte skit”
De fria är en bit pågående verklighet uppdelad i kapitel, slutsatser och bilder. Den stora sorgen och vreden finns där, hela tiden, som en kraftfull livgivande vattenåder. Det är helt enkelt som all god litteratur, en politisk utsaga om en pågående verklighet som bara vi kan förändra, just för att vi inte är skit.
