Vi måste krossa antiimperialismen
Ukrainakrisen är inte ett förklätt tredje världskrig
Som på beställning kommer de nu.
Texterna om att konflikten i Ukraina är ett resultat av USA:s/NATO:s/EU:s/Carl Bildts/Radoslaw Sikorskis lömska spel i bakgrunden.
Karneval förlag publicerar i dagarna Bakom kulisserna i Kiev, ett häfte av den amerikanske journalisten Robert Parry (övers. Joachim Retzlaff) som inledningsvis klokt invänder mot att bilden av krisen är onödigt svartvit. Men snart spårar den ur i en anklagelseakt mot hur amerikanska nykonservativa lurat president Obama och riggat kriget i Ukraina för att pressa upp försvarsbudgeten.
Varje misstag i den amerikanska konfliktrapporteringen (det finns så klart många) tas som intäkt för att Parrys teorier är sanna. Dessutom påstås att öldrickande ukrainska soldater sköt ner det malaysiska planet MH-17 i tron att de mördade Putin (källa: ”centralt placerad källa”).
Tyvärr begås exakt samma konspiratoriska misstag av motståndarsidan. Inte minst i Sverige som lite oväntat verkar ha utnämnt sig självt till den ryska imperialismens främsta måltavla.
Läser man Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor kan man lätt tro att Vladimir Putin styr allt från miljörörelsens protester mot fracking till de grekiska väljarna. Den ryske presidenten har blivit svenska opinionsbildares nya boogeyman.
Det är lätt att förstå varför. Den som lyckas klistra Putin på sin politiska motståndare har vunnit dagens Twitterseger. Det är Godwins lag i ny kostym. Man kanske kan kalla det Wolodarskisyndromet.
Bland mindre nogräknade opinionsbildare florerar till och med idéer om att Ukrainas högerextremister finansieras av Moskva i syfte att vända opinionen mot det egna landet.
Jag föreslår att man frågar valfri ukrainsk nazist om den teorin.
I ett sånt tonläge drunknar så klart konfliktens realiteter: till exempel att relationerna mellan Moskva och ”Novorussia” är komplicerade. Eller att de inbördes striderna mellan separatisterna är hårda och att de ukrainska styrkorna är ett lappverk av frivilligbataljoner och en underfinansierad armé, lika oskicklig i strid som separatisterna vilket gör att civilbefolkningen utsätts för fruktansvärda risker. Ingen vet var nästa raket slår ner eftersom ingen verkar kunna sikta ordentligt.
Konfliktens grundläggande drivkrafter – revolten mot oligarkin – är inte heller intressant i den hårt politiserade åsiktskarusellen. Men Maidanrörelsen var i grunden ett uppror mot den ukrainska korruptionen och ledande separatister vill nationalisera tillgångar som i dag ägs av de superrika.
Antiimperialismen är ofta en godhjärtad instinkt, oavsett om den riktas mot rysk maktmanipulation i Centralasien eller amerikanska bombkrig i Mellanöstern.
Men antiimperialismen är inte den enda lins man kan betrakta utrikespolitiken genom. Stora delar av världspolitiken är lika oplanerad och dum som politikerna själva. Och att frånerkänna det ukrainska folket agens i detta drama är att nästan begå ett övergrepp. Är verkligen östeuropéerna helt oförmögna att ta några som helst egna initiativ?
Hur gärna vi än skulle önska är Ukraina inte imperiernas slagfält. Det är inte tredje världskriget utkämpat av förklädda soldater vi ser.
Genuint folkliga uppror triggade i gång ett skeende som stormakterna, både de politiska och de ekonomiska, nu gör sitt bästa för att hantera och manipulera.
Vissa är skickligare spelare än andra. Putin inte minst. Och USA kämpar på. Häromdagen slängde de ur sig ett lån på två miljarder dollar i utbyte mot att de ukrainska åtstramningarna fortsätter.
Manipulation?
Ingen särskilt skicklig manipulation i såna fall. Krympandet av den ukrainska staten och den arbetslöshet som blir följden kommer knappast att dämpa upprorsviljan bland befolkningen.
På någon sida.
