Superb om hjärnan och världens förstörelse
"En personifiering av världens undergång"
Georg Büchners dramafragment Woyzeck, om den hunsade soldaten som utsätts för vetenskapliga experiment de stunder han inte hunsas av sina överordnade eller drabbas av sin Maries otrohet, sågs av tonsättaren Alban Berg 1914. Han började strax efteråt med att komponera en opera efter pjäsen, men världskriget kom emellan och först 1925 får operan premiär, nu med titeln Wozzeck. Den senaste uppsättningen på Kungliga Operan regisserades av Götz Friedrich för tio år sedan, hans sista för Stockholm, och är nu åter på repertoaren fram till den 4 januari.
Uppsättningen är stark. Friedrich sammanfattar i programmet sin syn på verket med orden ”hjärnan förstörs innan världen förstörs”. Redan från början är Wozzecks hjärna illa däran, han bli en personifiering av världens undergång, hur makten krossar det mänskliga hos individen. Mardrömslikt och allt mer vanmäktig släpar sig Wozzeck fram till mordet på Marie varefter han dränker sig.
Med Gabriel Suovanen i titelrollen och Sara Olsson som Marie övertygar tragedin, och med den gästande Graham Clark som Kapten får övermakten en sällsam röst. Jag hörde Clark för första gången för 17 år sedan, som Mime i Siegfried på Metropolitan. Han är fortfarande den bästa Mime jag har hört, och, visar det sig nu, han tillhör fortfarande de främsta bland tenorer i sitt fack. En levande legend i en suggestiv och otäckt bra opera, nu i Stockholm.
