Wikileaks-dokumentären Mediastan tappar fokus
Roadmovie om resa genom Centralasien duckar för kritik
Wikileaks egenproducerade dokumentär Mediastan som släpptes på nätet i dagarna följer aktivistnätverket på bilsemester genom centrala Asien. Deras uppdrag är att undersöka gränserna för pressfrihet och censur i ett globalt informationssamhälle.
Under resans gång förstår de att skillnaderna mellan öst och väst inte är så stora som vi vill tro. Det är en spännande story som tyvärr tappar fokus och duckar för kritik.
2011 följer vi ett litet Wikileaks-entourage genom Turkmenistan, Afghanistan, Kirgizistan och Kazakstan. Målet är att övertala tidningsredaktörer att publicera stoff från ”Cablegate” – de tusentals diplomatiska dokument av amerikansk korrespondens som Wikileaks lagt vantarna på. Många med topphemligt material som avslöjade tortyr och civila dödsoffer under George W Bush-krigen i Afghanistan och Irak.
Syftet med hela resan är ganska obegripligt. Regionen är geopolitiskt intressant (oljan, närheten till Ryssland och Kina) men om Wikileaks ville dumpa information till en tidningsredaktion i Kazakstan kunde de väl skickat ett mejl? Landet är inte lika efterblivet som i Borat.
Regissören Johannes Wahlström (även medarbetare i Aftonbladet) driver skutan framåt medan Julian Assange sitter i husarrest. Ibland dyker han upp och förhandlar, likt Trollkarlen från Oz, på Skype.
En del tidningar är intresserade, men rädda för materialet och skeptiska till Wikileaks motiv. ”Ni slösar bort era liv i onödan” säger en redaktör som menar att hackerspolingarnas aktivism bara är ett ”ytligt skal”. Radio Liberty i Kirgizistan är fria från regimstyrning, men vågar inte rapportera på grund av sina amerikanska ägare.
Scoopet är alltså att pressfriheten är tveksam i centrala Asien? Jag sover nu, men väck mig när ni har några nyheter.
I Afghanistan träffar Johannes Wahlström Ann-Charlotte Malm från svenska ambassaden för en absurd intervju om de svenska styrkornas oklara uppdrag. Jag vill direkt veta mer, men i filmens kontext är det märkligt lösryckt. Detsamma gäller när Wahlström försvarar den artikel han skrev i Ordfront 2005 som sedan anklagades för antisemitism. En ojämn pusselbit i sammanhanget.
Det är först när Assange och Wahlström intervjuar redaktörerna på The Guardian och New York Times som Mediastan närmar sig en intressant diskussion om hur västerländska medier också är styrda – men av globala företagsintressen och amerikanska politiker. Tidningarna drog tillbaka delar av sin Wikileaks-publicering, med visselblåsarnas säkerhet som motivering. Mediastan ger intrycket att de varit rädda för att bli stämda av fel företagsjätte.
Det finns en scen i filmen när Julian Assange undrar om journalistik kan vara oberoende och samtidigt drivas av vinstkrav. En logisk fråga med tanke på att Wikileaks lärt sig den hårda vägen att information aldrig är ”fri” särskilt länge.
Assanges självbiografi gavs ut mot hans vilja och i Alex Gibbneys dokumentär We steal secrets: The story of Wikileaks beskriver organisationens före detta medarbetare hur Assange förändrades från idealist till diktator. Snart kommer också filmen The fifth estate – en Hollywoodblockbuster som Wikileaks-grundaren anklagar för ”politisk opportunism, inflytande, hämnd och framför allt feghet”. Mediastan är producerad av Assange själv och släpptes på nätet samtidigt som den internationella premiären av The fifth estate.
Med tanke på alla kontroverser kan man förstå att Wikileaks vill berätta sin egen historia. Därför är det särskilt udda att den ständigt missförstådde Assange inte bemöter sina kritiker på hemmaplan. Men nej, roadmovie-experimentet Mediastan förstärker snarare legenden kring honom. Kanske har Assange ändå insett att hans rockstjärnestatus tjänar mer på myter än på sanningen.
Fotnot: Mediastan kan ses online på bland annat Vimeo, och Facebook. Länkar finns på Wikileaks.org.
