Svanar utan lånta fjädrar
Mats Ek koreografera återigen Svansjön efter tjugo år
Först och främst är Mats Eks uppsättning av Svansjön en återfödelse, eller ska vi säga återkläckning, av dignitet. För tjugo år sedan koreograferade Ek verket för Cullbergbaletten. Han mötte då en del reaktioner för att en del svanar var män och för att alla var skalliga som svanägg.
I dag är i alla fall genusöverskridandet en konvention, skalligheten mindre vanlig. Scenografin av Marie-Louise Ekman har också fått sina rätta proportioner. Lika kraftfull som lätt fungerar den som harmoniska vingpennor där de vakar i fonden över dansarna.
Historien om Prinsen som av sin dominanta mor Drottningen tvingas gifta sig, men förälskar sig i den vita svanen Odette och luras av trollkarlen Rothbart att fastna för den svarta svanen Odile, bär fortfarande sagans signum. Men dess grammatik är frilagd. Prinsen genomgår en utveckling, Odette och Odile är en och samma person och varken Drottningen eller Rothbart är enbart elaka figurer. Drottningen sörjer sin sons resa, Rothbart är ganska snäll mot sina svanskyddslingar.
Koreografin är som ofta hos Ek konkret, ett slags danspoesi i sak; halvvägs mellan fågel och människa ryms allt från förtvivlan till förälskelse. Clyde Emmanuel Archers prestation som Prinsen imponerar. Han graciösa lätthet ger utrymme för alla möjliga känslor, som, förvånande nog, förvåning, när han under sina resor i Israel eller Spanien möter Eks nationella typer kryddad med lätt ironiska klichéer. Elegant är den spanska resan, där fyra wannabee-tjurfäktare till Prinsens förtvivlan nedlägger en spanjorska.
Humorn är som mest lyckad hos de tre pigga Narrarna, Mariko Kida, Danielle Rosengren och Emily Slawski. Deras upptåg har drag av pantomim och de dyker upp som busiga sagofigurer som lyfter sagans förenklingar till att sätta lite mer mänskliga komplikationer i relief. Gina Tse är pregnant som Odette/Odile, hennes närvaro absolut. Nämnas måste också Drottningen, Daria Ivanova, liksom den underfundige Rothbarth, Oscar Salomonsson, båda ger sina rollfigurer pondus, till synes utan ansträngning.
Ek kombinerar teater och dans som få andra, i verk som Svansjön, där grundsagan får utvecklas men har givna begränsningar, fungerar hans koreografi som allra bäst.
