Arbetets böner
Opstads poesi en underbar bild av nåderikt deltagande
Det är synen av himlen nerlagd i fars arbete
som gör att jag aldrig förlorar hoppet
inte ens när jag ligger i ett mörkt rum
och väntar på att själens härjningar ska gå över
När jag läser norske Steinar Opstads (född 1973) dikter i Under en omvänd himmel i Marie Lundquists klangfulla översättning gör jag mig många tankar. En är att våra länder skiljer sig så. Norge, Sverige.
Så nära, så olika.
Dikterna handlar ofta om bondens arbete med åker och äng.
I Sverige finns det få i Opstads generation som bär på erfarenheten att ha sett detta på nära håll. Jordbruket här inriktades tidigt på rationell stordrift, landsbygden tömdes brutalt. Möjligen kan någon gröna vågen-unge från sjuttiotalet minnas en far i en liten traktor, med blänkande plogfåror efter sig.
I Norge är det annorlunda, eller var, för oljelandet lägger nu också ner sin landsbygd.
Opstads dikt följer en jordbrukande far, skådar hans arbete, ”det finns ingen vackrare bön”, ett arbete som samtidigt: ”är allas arbete”. Det är en underbar bild av nåderikt deltagande. Diktsamlingen bär på flera. Nåden är dess bärande tema, den religiösa, den sociala, nåden i att få följa landskapets och årstidernas skiftningar.
Utanförskapet i den homosexuella identiteten tematiseras också i dikterna. Ofta milt avklarnat även det - men någon gång med stor kraft och återhållen vrede, som i dikten ”MITT TYSTA RASERI”, med bilder hämtade från HBTQ-museet Schwules musem i Berlin med sina historiska fotografier av arresterade för otukt.
Här får nåden och raseriet dela säng i dikten:
Jag känner miraklet när jag ligger
naken mot en man och väger
hans testiklar i handen
eller i mitt raseri
när jag skriver dessa ord
Tillbaka på gården blir föräldrarna äldre och lämnar de sina, efter en tids sjukläger. Hur förvandla tomhet till hopp?
Opstad svarar med sång, han skruvar samman en dikt som sjunger och som likt Schubert eller Bach förmår lyfta de tyngsta valv.
DET STORA GÄSTABUDET
Han rullas ut i vårljuset
innan gästerna kommer, han hälsar med kraftlösa händer
men har redan tagit farväl
Orden myllrar i honom som inte längre
kan göra sig förstådd, han ser besvärad bort
men det är som att han vill säga:
”Var inte rädda
Det finns inge död,
bara en evig vår och ett gästabud
som växer och växer”
