Därför kan Israel aldrig vinna

Uri Avnery om kriget mot Gaza

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2018-08-27 | Publicerad 2009-01-19

För nästan sjuttio år sedan, under andra världskriget, begicks ett avskyvärt brott i Leningrad. Under mer än 1?000 dagar höll ett gäng extremister som kallade sig ”Röda armén” stadens många miljoner invånare som gisslan och provocerade fram vedergällningsaktioner från den tyska krigsmaktens sida inifrån stadens tättbefolkade centrum. Tyskarna hade inget annat alternativ än att bomba stadsbefolkningen och upprätta en total blockad, vilket resulterade i hundratusentals människors död.

Något tidigare hade ett liknande brott begåtts i England. Churchillgänget gömde sig mitt bland Londons befolkning, och utnyttjade de miljontals Londonborna som mänskliga sköldar. Tyskarna blev tvungna att sända ut Luftwaffe för att motvilligt bomba staden till ruiner. De kallade bomboffensiven blitzen.

Så skulle det stå i historieböckerna – om tyskarna hade vunnit kriget.

Absurt? Inte mer absurt än de dagliga beskrivningarna i våra medier, som upprepas till leda: Hamasterroristerna har tagit Gazas invånare som ”gisslan” och exploaterar kvinnor och barn som ”mänskliga sköldar”, de ger oss inget annat alternativ än att genomföra massiva bombningar som, till vår djupa bedrövelse, får till följd att tusentals kvinnor, barn och obeväpnade män dödas och skadas.

I detta krig, liksom i alla moderna krig, spelar propagandan en avgörande roll. Styrkeförhållandet mellan de stridande parterna, mellan den israeliska armén – med dess stridsflyg, kanonbåtar, spaningsrobotar, krigsfartyg, artilleri och stridsvagnar – och de några tusen lätt beväpnade Hamassoldaterna, är ett till tusen, kanske ett till en miljon. På den politiska arenan är gapet mellan dem ännu större. Men i propagandakriget är gapet nästan oändligt.

Nästan alla de västerländska medierna upprepade inledningsvis den officiella israeliska propagandalinjen. De ignorerade nästan mangrant palestiniernas version av historien, för att inte tala om de dagliga demonstrationer som den israeliska fredsrörelsen genomförde. Den israeliska regeringens motivering för kriget (”Staten måste försvara sina medborgare mot qassamraketerna”) har accepterats som hela sanningen. Den andra sidans uppfattning, att qassamraketerna utgör vedergällning för den belägring som svälter ut Gazaremsans en och en halv miljon invånare, nämndes över huvud taget inte.

Det var först när de hemska scenerna från Gaza började visas i västerländsk television som världsopinionen gradvis började svänga.

Västerländska och israeliska tv-kanaler visade förvisso bara en liten bråkdel av de fruktansvärda händelser som återges dygnet runt på al-Jazira, men bilden av ett dött spädbarn i armarna på en skräckslagen far är starkare än tusen elegant konstruerade fraser från den israeliska arméns talesman. Och det är det som blir avgörande, till slut.

Sanningen är den att de grymheter som nu begås av Israel är ett direkt resultat av själva krigsplanen. Denna plan återspeglar försvarsminister Ehud Baraks personlighet – en man vars tänkesätt och handlingar utgör klara bevis för det som kallas ”moralisk galenskap”, en sociopatisk störning.

Det verkliga krigsmålet (utöver att vinna parlamentsplatser i det kommande valet) är att göra slut på Hamas styre på Gazaremsan. I krigsstrategernas föreställningsvärld är Hamas en invasionsstyrka som har tagit kontroll över ett främmande land. Verkligheten är naturligtvis en helt annan.

Hamas vann en majoritet av rösterna i de föredömligt demokratiska val som genomfördes på Västbanken, i Östra Jerusalem och i Gaza. Rörelsen vann därför att palestinierna hade kommit till den slutsatsen att Fatahrörelsens fredliga hållning hade gett dem noll och intet i utbyte från Israel – inget stopp för nya bosättningar på ockuperad mark, inget frisläppande av fångar, och inte heller några betydelsefulla steg i riktning mot ett slut på ockupationen och upprättandet av en palestinsk stat. Hamas har djupa rötter hos befolkningen – inte bara som en motståndsrörelse som bekämpar den utländska ockupationsmakten utan också som en politisk och religiös organisation som tillhandahåller socialhjälp, utbildning och sjukvård.

Hela denna krigsoperation bygger därför på felaktiga antaganden. Att förvandla Gazabornas liv till ett levande helvete får inte befolkningen att vända sig mot Hamas; tvärtom sluter den upp bakom Hamas och stärker rörelsen i dess föresats att inte kapitulera. Leningrads invånare reste sig inte mot Stalin, lika lite som Londonborna reste sig mot Churchill.

En överordnad prioritet för krigsstrategerna var behovet av att minimera förlusterna bland de egna soldaterna, eftersom de visste att inställningen hos en stor del av den israeliska allmänhet som stödjer kriget skulle förändras om rapporter om sådana dödsfall började komma in. Det var det som hände i både det första och det andra Libanonkriget.

Detta övervägande spelade en särskilt viktig roll eftersom hela kriget är del av en valkampanj. Ehud Barak, som steg i opinionsmätningarna under krigets första dagar, visste att hans popularitetssiffror skulle börja dala om bilder av döda soldater började visas i tv.

Följaktligen tillämpades en ny doktrin som går ut på att undvika förluster i de egna leden genom att låta armén förstöra allt i sin väg. Krigsstrategerna var inte bara beredda att döda 80 palestinier för att rädda en israelisk soldat, vilket har skett, utan också 800. Undvikandet av egna förluster är det överordnade målet, och det är det som orsakar ett rekordhögt antal civila döda och sårade på den palestinska sidan.

Vad detta innebär är att man medvetet har valt en särskilt grym form av krigföring – och just detta har också varit strategins akilleshäl.

En person som saknar fantasi, som Ehud Barak (hans valslogan: ”Ingen trevlig person, men en ledare”), kan inte leva sig in i hur anständiga människor runtom i världen kommer att reagera på handlingar och händelser som dödandet av hela familjer, förstörelsen av hus över huvudena på deras invånare, raderna av pojkar och flickor i vita liksvepningar som ligger redo att begravas, rapporterna om människor som ligger och förblöder under loppet av flera dagar därför att ambulanser inte tillåts köra fram till dem, dödandet av läkare och sjukvårdare på väg för att rädda liv, och dödandet av FN-chaufförer som levererar mat. Bilderna från sjukhusen, där de döda, döende och skadade ligger bredvid varandra på golvet på grund av platsbrist, har chockerat världen. Alla argument förlorar sin kraft intill bilden av en skadad liten flicka som ligger på sjukhusgolvet och vrider sig i smärtor och skriker: ”Mamma! Mamma!”.

Oförmågan att förstå vad Hamas är för slags rörelse har lett till en oförmåga att förstå krigets förutsebara resultat. Inte nog med att Israel inte kan vinna kriget – Hamas kan inte förlora det.

Till och med om Israel skulle lyckas döda alla Hamassoldater, till sista man, till och med då skulle Hamas vinna kriget. Hamassoldaterna skulle ses som den arabiska nationens förebilder, det palestinska folkets hjältar, idoler att efterlikna för varje ung man i arabvärlden. Västbanken skulle falla i Hamas händer som en mogen frukt, Fatahrörelsen skulle drunkna i ett hav av förakt, de arabiska regimerna skulle stå inför hotet om kollaps.

Om kriget slutar i ett läge där Hamas ännu finns kvar, sargat men obesegrat, efter att ha stått emot den mäktiga israeliska krigsmaskinen, kommer det att framstå som en fantastisk seger, en andens seger över materien.

Det som kommer att inpräntas i världens medvetande är bilden av Israel som ett blodbesudlat monster, redo i varje ögonblick att begå krigsförbrytelser och ovilligt att acceptera några moraliska hämningar. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för vår långsiktiga framtid, vår ställning i världen, våra chanser att uppnå fred och lugn.

I slutänden är detta krig ett brott också mot oss själva, ett brott mot staten Israel.

Översättning: Tor Wennerberg

Uri Avnery