Ett flyende våldstrauma
"Så kan en ung människas liv inbäddat i diktaturens paranoida tillstånd avteckna sig"
En kvinna vandrar vid Tibern i staden vars namn är ett anagram för det spanska ordet för kärlek. Hon befinner sig i den gamla världen, i ”imperiets mittpunkt”, och enbart här hittar hon den nödvändiga utsiktspunkten för att kunna närma sig de händelser som utgjorde hennes ungdom i 1970-talets och militärdiktaturens Argentina. Staden tycks ge henne något tillbaka, ett ”vita nuova”, en möjlig plats för ett tal. Så kan en ung människas liv inbäddat i diktaturens paranoida tillstånd avteckna sig. Det är en värld där ungdomar går omkring med cyaniden insydd i byxorna, deltar i motståndsmöten och läser Fanon och Mao. Övervakning, tårgasbomber, massarresteringar. I händelsernas mitt utspelar sig hennes första förälskelse, i en revolutionär aktivist som senare kommer att mördas av regimen. Hela romantexten genomsyras av sorgen över hans död och deras unga, hårda och heta passion.
Men ovanstående beskrivning av Bebådelsens expansiva textrum, med sina många referenser till filosofins och litteraturens tankefigurer, är egentligen bedräglig – den framstår som alltför kronologisk och kausal. Negronis hypervakna språk konstruerar nämligen en berättelse som gör starkt motstånd mot sig själv genom att aldrig upphöra att erkänna omöjligheten i att berätta. I skepnaden av ett brev, en teaterscen eller förhörssituation låter den ”det okända” föra samtal med ”mitt Privatliv” och ”ordet hus”, som likt aktörer placeras in i ett opålitligt drama, provisoriska fästpunkter på en lika provisorisk minneskarta.
Bebådelsen är en chockens text. Över dess hala yta slinter någonting runt på jakt efter fäste. Det Negroni åstadkommer genom att låta sorgen och fasan oupphörligt glida undan och att betrakta minnesbilderna liksom från sidan – som om ett rakt beskådande vore något naturvidrigt – är en förkrossande beskrivning av traumats oberörbarhet.
I en återkommande passage målar den unga kvinnans väninna tavlor med Marie bebådelse som motiv – men bebådelsen som poetisk bild går framförallt att tänka just mot detta undanglidande sår, hos Negroni. Romantexten liknar i sig själv en mödosam bebådelse, ett slags sörjande, kretsande och omständligt ja: till att tala, vittna om, frambära, föda och skriva våldets erfarenhet. Någonting söker sitt fäste i kroppen. Detta oåtkomliga något som ”växer samtidigt som det avlägsnar sig”.
I sitt fina efterord läser Ulf Eriksson Negronis prosa mot en tradition av motståndsestetik med namn som Herta Müller och Peter Weiss, och visar på romanens brännande kritik av, och samtidigt försvar för, den utopiska längtan som historiskt gett upphov till såväl militärdiktaturer som nödvändigt politiskt motstånd. Bebådelsen lyckas samtidigt förråda och förbli den längtan orubbligt trogen.
