De hatar vårt sätt att leva
Martin Aagård om SD:s förändrade språkbruk och det omöjliga i att definiera ett folk
Under den korta tid Jimmie Åkesson varit sjukskriven har Sverigedemokraterna passat på att förändra sitt språkbruk.
De säger inte längre ”minoritet” eller ”etnisk grupp”.
De säger ”nation”.
Och de säger ”folk”.
Igår stod riksdagens andre vice talman, sverigedemokraten Björn Söder i landets största nyhetsprogram på tv och berättade om det som är partiets ideologiska kärna. Det är inte pensionärsskatter, sommarstugeinbrotten eller fler poliser om någon nu trodde det. Det är inte ens invandringen.
Nej, det är svenskheten.
Kärnan i Sverigedemokraternas politik är att alla medborgare inte har rätt att kalla sig svenskar. Inte ens om de betalar skatt, har ett svenskt pass och har bott här hela sitt liv. Inte ens om deras släktingar betalat skatt, haft svenska pass och bott här sedan istiden. Inte ens om deras hy är vit som snö och deras hår blekare än en genomskinlig Yohio med magsjuka.
Björn Söder syftade på samer, finnar, tornedalingar, romer och judar. De fem språkgrupper som skyddas av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Björn Söder kallade dem ”nationer” och menar att de skiljer sig från de riktiga svenskarna.
Att använda ordet ”nation” för att peka ut en grupp människor är ett mycket gammaldags språkbruk som vi i allmänhet slutat med. Idag används det mest i före detta sovjetrepubliker. För de flesta betyder ”nation” numera själva landet vi bor i. Sverige. Det som alla nationalister gillar. Sverige, liksom.
Men för Björn Söder betyder ordet "nation” även en eller flera personer som har rätt till sjukvårdsupplysning på annat språk än svenska.
Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson använde ett annat ord när han i går skrev så här om samerna, judarna, sverigefinnarna, romerna och tornedalingarna på sin Facebook-sida: ”De tillhör ett annat folk än det svenska folket”.
Ett annat folk.
Frågan är hur han definierar det svenska folket?
Vi räknar bort Markoolio, Susanna Alakoski, Tommy Salo, Pekka Heino, Fredrik Virtanen, Mark Levengood… Frågan är var vi ska stanna? Ska vi räkna bort fler människor som bor i Sverige och talar andra språk? Resande, polacker, norrmän, tyskar? Förresten, när är ett språk inte riktigt svenskt? Vad sägs om älvdalska? Helt obegripligt. Jämtska likaså. Är jämtarna ett annat folk? Är det därför de pratar så konstigt? Nej, vi inser alla att jämtskan troligen hålls vid liv även om ”folk” flyttar in och ut ur Jämtland. Är valloner ett folk?
Vi har alla lekt den här leken någon gång.
Försökt definiera vad som är typiskt svenskt eller typiskt göteborgskt. Lekt med fördomar.
Men de flesta av oss slutar leka långt innan vi startat ett politiskt parti som håller hela riksdagen som gisslan tack vare ett parlamentariskt attentat som bryter en långvarig tradition av politisk samarbetsvilja.
Trots att Sverigedemokraternas ideologer har tagit den här övningen längre än alla andra verkar det svenska folket även för dem vara något mystiskt. Något som är svårt att ta på.
Det är inte så konstigt.
Så har det alltid varit.
Völkische Bewegung, var namnet på den rörelse som Hitler startade sin politiska gärning i. En motsägelsefull, romantisk och otydlig politisk gruppering som menade att det tyska folket (das Volk) delade en gemenskap som byggde på deras språk, deras ursprung och deras kultur.
Lika lite som Björn Söder kunde de egentligen definiera vad som utgjorde ett folk eller var just det tyska folket kom ifrån och deras kultur bestod i.
Anledningen är enkel.
Det är helt hopplöst att definiera ett folk. I alla fall i den bemärkelsen Björn Söder och Hitler använder ordet. Människogrupper bildas och löses upp. Landsgränser flyttas. Språk förändras och utvecklas. Människor byter identitet och de flesta av oss har ingen särskild identitet alls.
Föräldrar förstår plötsligt inte vad deras barn pratar om.
Plötsligt firar vi jul i Thailand.
Är vi ett folk då?
Kulturellt har vi som bor i Sverige i dag betydligt mer gemensamt med våra jämnåriga i USA än med våra farföräldrar. Det är så mycket mer som förenar oss. Våra matvanor, vårt språk, vår musik, vår tv, våra spel, vårt sexliv, vår idrott, våra idoler, vår tro, vår syn på rättvisa och uppfostran, våra drömmar och fantasier.
Det här är vardagsmat för de flesta av oss.
Men vissa hatar det. Och vissa har gjort det till sin livsgärning att stoppa det. Deras hat mot vår livsstil har blivit deras politik.
När de studerade tillsammans på Lunds universitet grundade Björn Söder, Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof något de kallade Nationaldemokratiska studentföreningen. En förening vars syfte var att rädda det svenska folket från att utrotas. Det var starten på dagens moderna Sverigedemokrater.
Nationaldemokratiska studentföreningen drack punsch och firade Karl XII:s dödsdag den 30 november.
Det lustiga är att även Karl XII firade jul utomlands. I dåtidens Thailand – Turkiet. Han var en man som höll sig borta från Sverige i så många år att sultanen till slut bad honom åka hem. Då tog han med sig ett helt gäng turkar till Sverige. Turkar vars ättlingar bor här än i dag.
En sämre symbol för Sverigedemokraternas enfaldiga kamp mot vårt sätt att leva kan man inte tänka sig, men det är en annan historia… Det viktiga är att ett folk som definieras av en liten grupp studenter från Lunds universitet riskerar att bli väldigt, väldigt litet.
UPPDATERING Några formuleringar i texten har ändrats. ”Jämtländska” har ändrats till ”jämtska”. Ordet Stockholm har strukits eftersom Karl XII aldrig återkom till huvudstaden efter sin långa vistelse i Ottomanska riket utan tog sitt säte i Lund. Formuleringen ”historiestudenter” har strukits eftersom endast Rickard Jomshof har varit inskriven på historiska institutionen vid Lunds universitet. De övriga studerade statsvetenskap.
