Förorten har blivit kidnappad
Här sitter jag i min hyresrätt i Kista och läser Lidija Praizovics uppgörelse med Johanna Langhorsts skildring av förorten (4/7).
Mina barn har gått på kommunala skolor här. De satt på kompisars balkonger och tittade på när bilarna brann i Husby. Jag är glad att de inte befann sig nere på gatan. Därför att bilbränderna i Husby inte var tecken på att förorten reste sig.
Bilbränderna var ett tecken på något annat. Att förorten har blivit kidnappad. Först av kriminella gäng, sedan av extremister från både högern och vänstern och så småningom av regeringen som skickade integrationsministern hit. Som om integrationen skulle vara det stora problemet med förorten. Som om problemen var etniska.
Då kan man läsa Praizovics recension av Förortshat som att hon vill göra upp med etnifieringen av förorten. Säga att vi är alla svenskar, vi bor alla i samma stad. Isolera inte oss, tvinga inte in oss i ett ghetto. Säga att samma lagar gäller här som på Stureplan. Men det visar sig att Praizovic vill något annat. Hon berättar att hon har gått en kurs som riktade sig till skrivande människor med erfarenhet av rasifiering, men på dag ett var klassrummet ändå fullt av vita svenskar. ”Då var vi ett par som sa ifrån: att det finns ett avgrundsdjupt glapp mellan att enbart ha ideologiskt intresse för antirasism och ha livslång, kroppslig erfarenhet av rasism. Vi genomdrev en separering. Flera kände sig sårade.”
Jag fylls av vrede när jag läser det. Vem är vita svenskar? Vad är det som skiljer kroppslig erfarenhet av rasism från en intellektuell sådan? Varför etablera en hierarki där kroppen och hudpigmenten och blodet är överordnade medvetna ställningstaganden? Vem tjänar på att antirasister och demokrater hålls separerade av tveksamma färg- beteckningar?
Klyftorna i samhället växer, och det finns krafter som i skuggan av detta misstänkliggör demokratin som princip. Det är på randen av den avgrunden Praizovic balanserar när hon vill separera folk efter hudfärg och tillskriver den ena gruppen tolkningsföreträde.
Läs artikeln av Lidija Praizovic nedan. I morgon bemöter Praizovic kritiken.
