Inte förrän vi är döda ska vi lämnas i fred

Kritiken mot Ann Söderlunds instainlägg visar att det är först där gränsen går

”Först när vårt medvetande slutat arbeta, när våra kroppar upphört att vara produktiva, är det rimligt att lämna oss ifred”, skriver Elina Pahnke.

“Tråkigt att det är så laddat att prata om döden i betalda samarbeten”, skriver tv-profilen Ann Söderlund till Aftonbladet. Hennes farbror har precis dött och på Instagram lägger hon upp en tårdrypande text om släktingen som avslutas: ”i betalt samarbete med Ignis begravningsbyråer”. Hon möts av en kritikstorm. Söderlund tar snabbt bort inlägget.

Gränsen för följarna går uppenbarligen vid att kränga kadaver. Men döden är inte så svårsåld som de tror – det gäller bara att klä liket i lite snyggare kläder. För några år sedan släppte forskarna Carl Öhman och David Watson på Oxford Internet Institute en studie som visade att det kommer vara fler döda än levande användare på Facebook om femtio år. Redan nu kantas tidslinjernas kondoleanser av reklamannonser.

Att Facebook/Meta överhuvudtaget överlever lika länge är förstås inte hugget i någon gravsten, men studien sätter också ljuset på en annan viktig fråga. Vad händer när historieskrivningen privatiseras?

 

Algoritmerna, och datainsamlingen som styr dem, problematiseras ofta genom deras förmåga att förutspå våra framtida beteenden. Det talas mindre om hur företag också kommer äga berättelsen om det förflutna.

Den som knäcker koden om det lukrativa liket sitter på en guldgruva

Jakten på evig tillväxt har alltid varit kantad av dödslängtan, det bär klimatkatastroferna vittne om. Arternas utplåning har visat sig vara ett otillräckligt argument när det fortfarande finns naturresurser att suga ut. Men där döden slutgiltigt breder ut sig har exploateringen tidigare fått erkänna sig besegrad. Det har därför funnits ekonomiska incitament att hålla oss vid liv. 

Det är förstås inte ultimat med levande arbetare. De kan alltid ställa till problem, få för sig att säga ifrån, organisera sin arbetsplats, eller helt enkelt lämna arbetet om det blir allt för outhärdligt. 

Inte konstigt då att kapitalisterna börjar laborera med döden som produkt. Den som knäcker koden om det lukrativa liket sitter på en guldgruva.

 

Ann Söderlund fick kritik för att vara smaklös, och följarna klagar på det vanliga. Hon borde ha en inre kompass, ett samvete, en gräns som dras någonstans vid dödens intåg. 

Här finns också en antydan om någonting annat: så länge vi är vid liv ska vi sälja ut oss, rea ut varenda beståndsdel till högstbjudande.

Först när vårt medvetande slutat arbeta, när våra kroppar upphört att vara produktiva, är det rimligt att lämna oss ifred.

Inte heller jag är särskilt sugen på att min framtida grav ska skändas, varken som död data hos ett techbolag eller i form av ett sentimentalt inlägg hos nån influencer.

Men hade det inte varit fint om den tanken också gällde den som fortfarande är vid liv?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln