Quickfix för danshungriga lunchgäster
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-27
Det börjar med en bikt. Rösten ur högtalarna bekänner svarta, fördärvliga tankar: ”Jag måste så tistlar i stället för vete”. Koreografen Björn Elissons nya dansverk La Rose Suprême – Den yttersta rosen – är uppkallad efter en diktsvit av Marianne Linder.
I föreställningen på Dansmuseet, som markerar tjugoårsjubileum för Elissons och Linders samarbete, läser hon själv både ur sina egna dikter och den engelske 1700-talspoeten och mystikern William Blakes Vala. Det är mässande strofer om död och återfödelse, eld, jord och vattenkällor – en väldig överbyggnad till en lunchföreställning på trekvart.
Men Björn Elissons avsikt är inte att illustrera orden. På scen är det samlat. Koreografin är stram, rörelserna mjuka och slingrande. Dansarna lider milda kval. Bäst kommer det återhållna uttrycket till sin rätt i veteranerna Anja Birnbaum och Hans Nilssons solon. I deras kraft och energi i linjerna uppstår en högspänd intensitet.
Men samma koncentration och exakthet saknas i den lite slängiga duetten mellan föreställningens två yngre dansare. Här blir avståndet mellan den anspråksfulla inramningen och det anspråkslösa dansspråket för stort. Poesin försvinner.
Lars Åkerlund och Kent Tankreds elektronmusik krasar och sprakar likt en trygg höstbrasa medan evigt tunga mänskliga dilemman landar i försoning.
La Rose Suprême är en dansterapeutisk quickfix, lagom för en lunchrast.
Clara Törnvall
