Kultur under attack

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2013-01-04 | Publicerad 2013-01-02

Gellert Tamas om den ungerska högerregimens krig mot den fria konsten

Det hade kunnat passera som ännu ett av de många angreppen på demokratin i Ungern när konstnären György Fekete i slutet av november, i en tv-intervju, kort och koncist förklarade sin syn på principen en person, en röst:

”Fütyülök erre a demokráciára!” Eller fritt översatt: ”Jag pissar på demokratin!”

Men nu är den 80-årige Fekete knappast någon vanlig konstnär, utan ordförande för Magyar Müvészeti Akademia, MMA, Ungerska Konstnärsakademin, som regeringen bara någon vecka tidigare gav ansvaret för merparten av det statliga kulturstödet. MMA, som fram till regeringsbeslutet bara var en liten självutnämnd, ideell förening med knappt 200 medlemmar, de flesta politiskt till höger, gavs dessutom en huvudroll i urvalet av pristagare till de statliga konstnärspriserna. Dessutom ett direkt ansvar för flera muséer, bland annat Ungerns kanske mest ansedda museum för samtidskonst; Mücsarnok.

I samma intervju slog Fekete också fast att konst inte får ”kränka” eller ”provocera” den kristna tron, samt att endast riktiga ungrare, med ”otvetydig nationell känsla”, ska kunna vara medlemmar i det nu så mäktiga Konstnärsakademin. Att Fekete dessutom, i en tidigare intervju, avfärdat den världsberömde ungerske författaren György Konrád som en jude som enbart vissa i utlandet ”betraktar som ungersk”, minskade knappast kritiken mot honom.

”Det är alltså den här, ursäkta uttrycket, reaktionäre pajasen, som låter precis som de antisemitiska högerextremisterna i Jobbik, som den ungerska regeringen utser till att ansvara för stora delar av det ungerska konstlivet”, suckar författaren Lajos Parti Nagy, en av Ungerns mer populära författare, när vi träffas i hans lägenhet i norra Budapest. ”Det är inget fel att ge stöd till konservativa kulturarbetare, problemet uppstår när alla pengar hamnar hos en grupp som står regeringen politiskt nära. Då handlar det snarare om en bestraffning av de kulturarbetare som vägrar att gå i regeringens ledband.”

Att lämna över stora delar av den statliga kulturpolitiken till Fekete och MMA är det senaste i en lång rad av kontroversiella beslut av den nationellt konservativa Fidesz-regeringen, ledd av Viktor Orbán. Fidesz jordskredsseger i valet 2010, med mer än två tredjedels majoritet, gav partiet möjlighet att ändra grundlagen på egen hand, vilket man också flitigt utnyttjat.

Orbáns regering har beskurit domstolarnas och riksbankens oberoende, gett sig på författningsdomstolens självständighet, förändrat sammansättningen av högsta domstolen samt inrättat ett medie­råd, enbart bestående av Fideszanhängare, med rätt att utdöma böter på mångmiljonbelopp. För att bara nämna några exempel. Och nyligen har regeringen dessutom presenterat en ny vallag, som bland annat innebär att politisk reklam bara tillåts i de regeringskontrollerade public servicekanalerna. Samt att det införs en komplicerad, flera veckor lång registreringsprocess, något som enligt flera kritiker kommer att omöjliggöra fria och rättvisa val i framtiden.

”Dagens lagstiftning är skriven för att säkerställa den nuvarande regeringens fortsatta maktinnehav”, konstaterar Péter Bárándy. Som en av landets mest erfarna jurister, och tidigare justitieminister, väger hans ord tungt. Och hans kritik är skoningslös: ”Ungern är inte längre en rättsstat. En stat där regeringen inte anpassar sig efter grundlagen, utan ändrar grundlagen utifrån sina egna politiska målsättningar, kan inte längre kallas en rättsstat!”

Bárándy är inte ensam. Attila Ara-Kovács, journalist och tidigare sakkunnig på utrikesdepartementet, jämför situationen med tiden innan järnridåns fall. Ara-Kovács var en av redaktörerna för Ellenpontok, Motpunkter, en underjordisk tidskrift, samizdat, som utmanade Ceausescus diktatur i början av 1980-talet. Efter att ha fängslats och deporterats till Ungern fortsatte Ara-Kovács sitt motstånd, nu mot den ungerska regimen ledd av Kádár.

”Det finns många likheter mellan då och nu. Men på många sätt var det faktiskt lättare att vara oppositionell under enpartistaten. Då kände vi hur makten försvagades för varje dag, medan vi i den demokratiska oppositionen kunde flytta fram våra positioner. I dag är det tvärt om, vi tvingas ständigt retirera medan dagens makthavare tar över mer och mer.”

Förklaringen till Fidesz stora valseger 2010 kan delvis hittas hos deras största rival, Socialistpartiet. Strax efter partiets andra valseger i rad, våren 2006, erkände socialistledaren Gyurcsány, på ett internt möte, att partiet inte berättat sanningen om landets katastrofala ekonomiska situation: ”Vi ljög morgon, middag och kväll”, sa Gyurcsány.

När talet, efter en läcka, offentliggjordes utbröt våldsamma kravaller i Budapest. Tusentals demonstranter, många av dem organiserade högerextremister, satte eld på bilar och intog delar av tv-huset, allt medan polisen mestadels passivt tittade på. Under loppet av några dagar förvandlades bilden av Gyurcsany från valvinnare till en lögnare och kraftlös politiker som inte ens klarade av att upprätthålla lag och ordning på huvudstadens gator. Manegen var krattad för Viktor Orbán.

I dag har Fidesz, enligt opinionsundersökningarna, förlorat drygt hälften av sina väljare, men de har fortfarande ett starkt stöd, inte minst på landsbygden. Och regeringen har medierna på sin sida. Sen maktskiftet har drygt tusen journalister avskedats från public service-kanalerna på radio och tv, vilket förklaras med strukturrationaliseringar, men som knappast kan beskrivas som annat än politiska utrensningar, vilket också märks i utbudet.

”Fyra femtedelar av den politiska bevakningen inom public service ägnas åt regeringssidan”, säger sociologen Mária Vásárhelyi och tillägger att snedfördelningen är än mer graverande om man tittar på kvalitativa indikatorer. Fidesz omnämns regelbundet i positiva ordalag, medan bilden av oppositionen domineras av misslyckanden och inre strider. ”Public service-kanalerna sänder inte längre nyheter, de kan snarare karakteriseras som klassiska propagandasändningar, situationen påminner om Vitryssland”, sammanfattar Vásárhelyi.

Men trots, eller kanske snarare på grund av, regeringspolitiken hårdnar motståndet. Den 23 oktober meddelade tre av de största oppositionsgrupperna – yttrandefrihetsorganisationen Milla, fackföreningsrörelsen Solidaritet och en grupp kring den populäre, tidigare premiärministern Gordon Bajnai – att de bildat valplattformen Együtt 2014, Tillsammans 2014. Och enligt de senaste opinionsmätningarna är oppositionen i princip ikapp regeringen.

Och det är kanske i ljuset av detta som man ska förstå även den strid som regeringen för på kulturens fält. De ungerska intellektuella har ända sedan den nationella frigörelsekampen på 1800-talet varit delade i en nationell, konservativ, landsbygdsorienterad falang och i en mer urban, progressiv och liberal grupp. Det är i denna gamla schism som regeringen Orbán gett sig in i med en sådan kraft att allt fler använder det tyska begreppet ”kulturkamp” – kulturkrig.

När jag ska träffa statssekreteraren för kulturfrågor, László L Simon, kan jag inte ta mig in på ministeriet på Szalaygatan i centrala Budapest. Ingången blockeras av hundratals studenter och gymnasieelever som protesterar mot regeringens nya utbildningspolitik som inskränker universitetens oberoende och höjer kostnaderna för universitetsstudier. De senaste dagarna har demonstrationer, ockupationer och sittstrejker brutit ut på gymnasieskolor och universitet över hela landet. I kväll, veckan före jul, är den ungerska regeringen, bokstavligt talat, omringad och jag leds in via en bakdörr vid lastkajen.

L Simon, själv en prisad författare, håller först med om att det pågår en ”kulturkamp”, men rättar sig till att det snarare, givet Ungerns svåra ekonomiska läge, handlar om en ”kamp för överlevnad”. Men han är samtidigt noga med att påpeka att det inte är en som träter:

”Sanningen är att en strid bara kan föras om det finns någon att strida emot. De som vill framställa det som att regeringen är ensam om detta, och att den andra sidan bara är offer, har missuppfattat det hela.”

Statssekreteraren går dock inte in på styrkeförhållandet mellan de stridande; en regering med hela statsapparaten bakom sig gentemot något hundratal enskilda konstnärer, författare och andra kulturarbetare.

L Simon passar också på att lätt generad ta avstånd både från MMA-ordföranden György Feketes syn på kulturen som något som inte får provocera och hans indelning i judar och ungrare. Men säger samtidigt – som representant för den regering som i sin pågående ”kamp för överlevnad” ligger bakom avskedandet av hundratals journalister, teaterchefer och andra kulturarbetare – att han inget kan göra gentemot Fekete. Inte ens om han så önskar: ”Hur ska vi kunna avsätta honom? Det är en oberoende organisation vi varken kan eller vill påverka.”

Gellert Tamas