Unionens trippelkris

Petter Larsson varnar för nationell huggsexa

Att hacka på EU är en underbar folksport, som jag själv gärna utövar.

De klåfingriga byråkraterna hotar snuset, talar franska och gömmer sig bakom krångliga regelverk. När de inte roar sig med att över ett glas bubbel ställa grekiska pensionärer på bar backe.

I detta finns en förrädisk lätthet: allt man behöver göra är att sprida skrönor, osäkerhet eller rädsla omkring sig och som vanstyrets källa peka ut en anonym Brysselelit.

Sådant både kan och ska man kosta på sig, så länge unionen finns och frodas.

Men de senaste åren har ett nytt allvar infunnit sig.

Nationalstaterna är tillbaka och med dem en chauvinism som inte är begränsad till ytterhögerns ölhallsgapande om invandrarna som invaderar idyllen - herregud, när var Birmingham, Lyon eller Malmö en idyll? – utan spritt sig in i etablissemanget. Franske högerledaren ­Sarkozy, pressad av Front Nationals framgångar, kräver att passfriheten inom Schengen blir frivillig för staterna.

Dåvarande brittiske utrikesministern William Hague krävde häromåret en ­nationell vetorätt mot alla EU-lagar, vilket skulle förvandla unionen till ett smörgåsbord. Den brittiska regeringen överväger nu att lämna Europakonventionen om mänskliga rättigheter, och i förlängningen kanske unionen.

I centrum för debatten står tre skumma figurer: Den syriska flyktingen, den ­rumänska tiggaren och den grekiska ­låntagaren, som kan symbolisera den trippel­kris unionen befinner sig i.

Ungern bygger nu en mur mot Serbien för att hindra flyktingar och andra migranter att ta sig in i landet. För en tid sedan beslutade man också att helt sluta ta emot flyktingar som skickats tillbaka från andra EU-länder. Österrike har lagt alla asylansökningar på is och hotar att stänga gränsen mot Ungern. Italien har i praktiken slutat registrera flyktingar och skickar dem i stället vidare norröver.

Dublinkonventionen, som säger att man ska söka asyl i första land, är på väg att sättas ur spel.

För att asylpolitiken inte helt ska åternationaliseras lanserades i början av sommaren därför den modesta idén att åtminstone några tusen flyktingar skulle portioneras ut från Italien och Grekland till andra länder. Det väckte ett enormt motstånd, framför allt i Östeuropa, och i slutändan blev det hela en frivillig överenskommelse, som väl få kommer att följa.

Calus från Rumänien sitter på Gotlandsgatan och tigger. Foto: Rickard Törnhjelm/Aftonbladet

Den andra krisen gäller ett av unionens klarast lysande framsteg, medborgarnas rätt till fri rörlighet, som nu allt oftare skrivs om till ett problem med social turism och snyltande.

Sakligt sett är det nonsens.

När EU-kommissionen för något år ­sedan gick igenom statistik från medlemsländerna framkom att sysselsättningen är högre bland EU-migranterna, allt från städare och studenter till tiggare och ingenjörer, än bland värdländernas befolkningar. Sammantaget är bara kring 1 procent av invånarna i EU:s medlemsländer icke sysselsatta personer från ett annat medlemsland. Även om det förstås förekommer, så talar inget heller för någon mer omfattande lönedumpning.

Men politiskt har EU-migranten förvandlats till ett spöke, som förebådar de västeuropeiska välfärdstaternas undergång.

Vi ser tiggaren på gatan eller läser om skyddslösa städare och byggjobbare som betalas med slavlöner och bor i källare. Och vi tror oss se våra egna barns framtid. Det är den rädslan rasisthögern cashar in på.

Den tredje krisen handlar om euron.

Den grekiska misären har åskådliggjort de djupa klyftorna mellan ett Sydeuropa som aldrig på allvar industrialiserats och norra Europas exportmaskiner. När de fördes samman i en valutaunion förlorade Syd möjligheten att konkurrera med en försvagad valuta.

När krisen var ett faktum förvandlades den snabbt till ett spel mellan långivare och låntagare, med starka chauvinistiska tongångar från båda håll. Till synes utan en tanke på att tyskar och greker faktiskt ska leva sida vid sida även i framtiden. Det blev ett krasst pingpong-spel om pengar och moralisk skuld - snarare än konstruktiva försök att hålla samman den union, för vilken euron trots allt bara är ett medel.

Politikerna förvandlades från statsmän till bypolitiker, från demokrater till kamrerer.

De tre kriserna går tillbaka på samma grundproblem: den nationella huggsexan, där alla slåss för det egna landet, ingen för helheten. Som den tyska statsvetaren Ulrike Guérot uttryckt det: ”vi nationaliserar problemen, pekar finger åt varandra, delar Europa i nord och syd och känner oss helt enkelt inte som ett samhälle som ska hålla ihop oavsett vad. Det här är inte symptomen på problemen, det är Europas själva problem.” (Eurozine 10 juli).

På alla dessa områden måste lösningen vara mer union.

Och mer demokrati.

Att ett fåtal länder tar nästan hela det humanitära ansvaret för dem som flytt det syriska helvetet utsätter unionen för så hårda politiska spänningar att ett nytt system måste skapas. Regeln om första asylland måste slopas. Flyktingar måste fördelas bland alla medlemsländer efter bärkraft. Trixande att med signalpolitik avskräcka asylsökande från det egna landet måste stoppas: död och liv är inget svarte petter-spel.

Det kräver tvingande beslut.

Den fria rörligheten måste kombineras med ett system där de sociala rättigheterna garanteras, inte av hemmastaten, utan av unionen. Migranternas problem är ju att de ofta befinner sig i limbo. De har rätten att vistas i andra länder. Men det mesta av deras sociala rättigheter är knutna till ursprungsstaten.

Man kan dra en parallell till de juridiska rättigheterna: alla har ju rätt till en rättvis rättegång, en advokat och så vidare, oavsett vilket land man kommer ifrån.

Valutaunionen måste utvecklas till en fullfjädrad ekonomisk union.

När staterna inte längre kan konkurrera med valutaförändringar, kan ekonomisk stabilitet bara skapas på två sätt. Antingen via enorma migrationsvågor, som skyfflar arbetskraft till de länder där jobben finns - redan flyttar ju tiotusentals spanska och grekiska ungdomar norrut på flykt från massarbetslösheten.

Eller via en unionsgemensam politik, som aktivt för över resurser från rika till fattiga regioner, där medlemsländerna gemensamt går i god för varandras skulder, och också i praktiken sätter upp ramar för de enskilda ländernas utgifter.

Som den tyske filosofen Jürgen Habermas nyligen konstaterade: ”Utan en gemensam finans- och ekonomisk politik kommer de pseudosuveräna medlemsstaternas ekonomier att fortsätta glida isär vad gäller produktivitet” (The Guardian 16 juli).

Ett embryo finns i den så kallade sexpacken, ett knippe lagar som tillkom under finanskrisen. Dessvärre är de marinerade i åtstramningsnoja, med rigorösa regler om överskott och skuldnivåer. Det är det sista Europa behöver i ett läge där det enda som kan häva krisen och hålla deflationen från dörren är expansiva satsningar.

Kanske kan man se Syrizas hårda motstånd som ett närmast desperat försök, inte att återföra makten till de nationella parlamenten, utan att bräcka upp denna destruktiva uppslutning kring den ensidiga kamrerspolitiken.

Sådana stora steg mot en superstat - eller republik som Guérot kallar det - måste gå hand i hand med demokratiska reformer.

Tanken att regeringschefer, alltid främst inställda på nästa val och därför hårt bundna av inhemska hänsyn, gör upp om vår gemensamma framtid i slutna rum är lika outhärdlig för en demokrat som det faktum att både Kommissionen och Centralbanken saknar folkligt mandat.

Makten har gjort sig oåtkomlig, medborgarna har bara en mycket avlägsen och indirekt kanal till de styrande.

Att i det läget propagera för ökad överstatlighet vore att bygga ett diktatoriskt monster.

Men lek med tanken att Syrizaregeringen hade fått förhandla med en folkvald europeisk regering. Utgången hade kanske blivit detsamma - demokrati är ju ingen garanti för ett visst resultat. Men förhandlingarna hade haft en oändligt mycket starkare legitimitet.

Demokratiseringen kan inte bara bäras av ökad folkmakt. Unionen måste också få skarpa möjligheter att ingripa till försvar för medborgerliga rättigheter och demokratiska strukturer när de angrips av staterna. Som de totalitära ungerska medielagarna, eller den spanska regeringens så kallade ”munkavlelag”, som dramatiskt inskränker demonstrationsfriheten. Eller det nya brittiska lagpaket, som gör strejkbryteri lagligt.

Sådana övergrepp på de värden unionen säger sig stå för måste vara möjliga att upphäva och bestraffa.

Detta välkända demokratiska underskott har fått många också inom vänstern att förlita sig mer på nationalstaterna. Drömmerierna om federalism och europeisk demokrati har man överlåtit åt marknadsglada liberaler.

Men i dag, när de politiska striderna allt tydligare står mellan en teknokratisk nyliberal EU-elit och starka chauvinistiska strömningar, är det dags för de progressiva krafterna att återuppväcka den demokratiska fantasin och ställa kravet: All makt åt parlamentet!

I annat fall står också vi som njuter av att häckla Bryssel kanske snart i ruinerna av vad som med en Churchill-parafras kan kallas den sämsta politiska projektet i vår tid - bortsett från alternativen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln