Spotifyserien är både pajig och missvisande
Kärleken till musik har aldrig varit drivkraften för Daniel Ek och Martin Lorentzon
Strax efter millennieskiftet var Spotifygrundaren Daniel Ek teknisk chef på lite töntiga Jajja Communication. De lurade företagsledare, inte sällan äldre, att köpa sig fram i Googles sökresultat. Detta upptäcktes ofta, så kunderna straffades av Google så att de försvann helt från söktjänsten.
Ek såg i Spotify – precis som med Jajja och sökmotorlurendrejeriet – en möjlighet när musikindustrin, inklusive musikerna, inte förstod vad som hände när internet slog sönder deras hundraåriga affärsmodell.
Han utnyttjade det naturliga kunskapsglapp som uppstår när en teknologisk era går över i en annan. I internetbranschen är det här skojarelementet i det svenska techundret väl känt, men det tystas ofta ned; det passar inte in i när svensk innovation ska ges exportpriser och tokhyllas av människor som inte förstår vilka personer som egentligen borde lyftas. Eller när det ska göras böcker, filmer och tv-serier av det.
The Playlist, Netflix miniserie om Spotifys tillblivelse, har inget med musik att göra. Netflixversionen av historien om Daniel Eks livsverk må ackompanjeras av både Beethoven och The Psychedelic Furs, men är en skildring/hyllning till internetvärldens alla skojare, alla dess Bert Karlssons. De som ser musik och människor som vilken produkt som helst. Som säljbara platser på en flyktingförläggning eller biljettintäkter på ett vattenland.
I spelfilmen Super Pumped – The Battle for Uber säger Ubers vd Travis Kalanick, helt utan ironi, att: “Vi är kungar. Gudar”. Samma trötta startup-hyllande finns i filmen Coin, en likaledes tondöv skildring av Brian Armstrong, grundare av kryptovalutaföretaget Coinbase.
Det går att välja och vraka, men en lika megaloman – och förljugen – replik i The Playlist yttras på en Pirate Bay-demonstration som Daniel Ek naturligtvis aldrig var på i verkligheten. Ek, spelad av Edvin Endre, säger: “Mitt projekt är vad världen behöver – frihet från skivbolagen”. Pfft. Man undrar vilka pajiga – och historiskt sanslösa – saker Felix Sandman kommer säga i rollen som Sebastian Siemiatkowski i en hyllande film om Klarnagrundarens väg in i våra plånböcker? För den filmen kommer, var så säker.
Filmernas, och The Playlists, skildring av techbranschen är stundtals lika passé som skivbranschen var när Pirate Bay tog kål på den. Silicon Valley är inte längre målet för kreativa nördar världen över. De bästa talangerna vill inte jobba för Mark Zuckerberg längre, och svenska techledare har blivit samma gamla giriga industriledare som de en gång svor att störta från tronen. Som skildring av en kort parentes i ett gigantiskt medialt paradigmskifte, funkar The Playlist helt OK. Men det är just en parentes, en inskjuten bisats i den egentliga och verkligt intressanta historien.
Pirate Bay fångade den libertarianska marxism som utgör sprängkraften i internet och riktade den mot maktens hjärta
Den verkliga historien om teknikföretaget Spotify har verkliga hjältar, och i det fjärde avsnittet dyker en av dem upp. Han heter Ludvig Strigeus, och utan hans streamingklient uTorrent, inget Spotify. Hans välkända kunskaper kring den typ av revolutionerande teknologi bland annat Pirate Bay använde var helt avgörande. Tyvärr reducerar The Playlist hans roll till att under några sekunder imponerat sitta och nicka när backend-arkitekten Andreas Ehn löser svåra problem på en whiteboard. Oj.
Sanningen är att samtidigt som Daniel Ek och Martin Lorentzon sålde sin själ till den amerikanska skivindustrin, slet Strigeus med själva Spotify-hjärtat i en trea i Olskroken. Ehn, som framställs som något slags ideologiskt samvete, hoppade av Spotify för att senare investera i det inte direkt altruistiska företaget Uber.
Strigeus stannade kvar och fortsatte bygga den världsledande produkt Spotify är i dag. Han letade annan lägenhet, mer centralt kanske, men eftersom han satt – och sitter – i rullstol så var det inte så lätt att hitta en som funkade. Men precis som med så mycket annat i The Playlist, verkar något – eller någon – ha påverkat seriens producenter att inte skildra de verkliga smärtpunkterna.
“The Pirate Bay och Spotify har liknande rötter”, säger manusförfattaren Christian Spurrier i en intervju med Göteborgs-Posten.
Här ligger såväl serieskaparnas som allmänhetens missuppfattning. Pirate Bay fångade den libertarianska marxism som utgör sprängkraften i internet och riktade den mot maktens hjärta. Spotifys rötter finns i den amerikanska musikindustrins giriga 50-tal där den som betalade bäst syns och spelas. Daniel Ek har tillsammans med bonuskåta Sony-vd:ar odlat ett äppelträd i den myllan, och sedan har musiker och låtskrivare haft en ödesdiger, flerårig fruktstund. Med känt bibliskt resultat. Den gigantiska devalveringen av musikens värde skymtar förvisso förbi i The Playlist, och ur alla synvinklar är detta den intressanta historien om Spotify.
Här finns samtidens orimliga ekvation: när alla mellanhänder ska ha betalt finns inget kvar till artisterna. Det är ingen bugg i systemet. Ek visste hela tiden att det var här vi skulle hamna. Det internetteknologin kunde gjort för artisternas autonomi och makt över sin egen musik, har Spotify effektivt stoppat.
I det sista avsnittet bär Daniel Ek de dyra sneakers och t-shirts som passar ännu en techoligark, distanserad i sitt Xanadu, långt ifrån kulturens egenvärde och musikens magi.
Det var hit han alltid ville, och det är här han hör hemma.
