Carl B Hamilton sa vad hela hans parti tänker
Men Liberalernas tro på att det finns röda linjer är en fantasi
För några veckor sedan anslöt sig Liberalernas riksdagsledamot Carl B Hamilton till dem som vill att Richard Jomshof (SD) avgår som ordförande för justitieutskottet. Jomshofs utspel om att hundratals koraner borde brinna, och hans utfall om profeten Muhammed, beskrevs av Hamilton som både planerat och kalkylerat. Därför är Jomshof olämplig som utskottsordförande, menade han.
Mindre planerat och kalkylerat var Hamiltons uttalande på onsdagen. Carl B Hamilton sa då att Liberalerna nog får tugga i sig och acceptera den rasism mot och de påhopp på muslimer som sprids och kommer att fortsätta spridas av Sverigedemokraterna. Men, tillade han, gränsen för hans parti passeras nog om SD ”skulle börja uttala sig på samma sätt om judar”. Där, säger Hamilton, ”går absoluta gränsen”.
Att det är ett vedervärdigt och vansinnigt sätt att resonera är uppenbart. Carl B Hamilton bad senare på kvällen om ursäkt. Det reparerar inte vad han redan sagt, man kan inte bara häva ur sig något heltokigt och sen backa när folk blir förbannade. Han är fortfarande ansvarig för det han sade.
Men det intressanta är kanske varför en erfaren politiker, veteran både i riksdagen och inom Liberalerna, säger sådär. Om det finns två saker att säga.
För det första: Jag tror att Hamilton ger en rättvis beskrivning av hur tankegångarna ser ut inom Liberalerna. Han säger högt vad som för resten av partiet bara är en outtalad sanning. Det vill säga: Nu är vi med i SD:s lag, nu får vi leva med deras rasism, vi har valt sida, och så länge det är på den här nivån kan vi leva med det. Men om de går längre, och börjar jaga judar med samma retorik som den de använder för att driva på det för ögonblicket mer opportuna hatet mot muslimer, då måste vi dra i nödbromsen.
För det andra: Jag tror att Carl B Hamilton har helt fel. Inte heller antisemitism från SD-toppar kommer att leda till att Liberalerna drar sig ur sitt nära samarbete med Sverigedemokraterna. De hade aldrig börjat samarbeta med SD från början om de såg så stora problem med rasism över huvud taget, de känner till SD:s historia. Liberalerna under Johan Pehrson, lika feg och undfallande i värderingsfrågor som han är stolt över att han kan använda en grill, har under våren och sommaren visat att det inte finns några röda linjer eller gränser. Björn Söder kan säga att regeringen och statsministern legitimerar pedofili genom sitt stöd för HBTQ-rättigheter och Pride utan att Pehrson mer än mumlar. Varför skulle han då bry sig om den antisemitism som regelbundet gör sig påmind inom Sverigedemokraterna? Han är ju minister, Liberalerna sitter ju i regering, det är det enda som räknas.
För ett år sedan fick Johan Pehrson frågan vad han kommer att göra om kompisarna i M, SD eller KD lägger fram politiska förslag som krockar med Liberalernas synsätt. Hans svar var att han kommer att ”sitta med armarna i kors och titta på förslaget och säga ’det här tycker jag är dåligt’”. Detta vallöfte tycks han åtminstone ha hållit. Han har till och med anammat samma passiva och meningslösa förhållningssätt till de frågor som rör mänskliga rättigheter, rasism och alla människors lika värde.
Det är vad vi kommer att minnas honom, Carl B Hamilton och deras parti för.
