Kampen skapar mening på vår döende planet
Utopin är en yxa att slå upp dörren med i en nödsituation
Krig i Europa, galopperande ojämlikhet och klimatförändringar skapar en hopplös stämning i samhället. Men att falla ner i undergångsfantasier är högerns grej – inte vänsterns. I ”Verkligt & möjligt” utforskar Aftonbladets skribenter hur hoppets ljus tränger fram ur en mörk framtid. Detta är femte och sista delen.
I Kim Stanley Robinsons ”Fifty degrees below” finns en scen som jag ofta tänker på. I romanen – som utspelar sig i en nära framtid – har en våg av klimatpopulism dragit in över USA efter att ett tropiskt regn dränkt landet. Det har lett till att en radikal presidentkandidat kommit till makten på ett program taget från vetenskapssamfundet. Bland annat får han flera länder att bidra till en armada oljetankrar som ska dumpa 50 miljoner ton salt i Nordatlanten, och på så sätt återstarta golfströmmen. I ett vackert parti släpper de ut en glittrande dimma samtidigt som ett jumbojet lämnar en oljestrimma högt uppe i skyn.
Som läsare blir man konfunderad. Är bilden utopisk eller dystopisk? Så slås man plötsligt av att det kanske inte spelar någon roll. Romanen är en modern utopi och det Robinson vill säga är att utopier i vår tid inte handlar om att skapa paradis utan motsättningar. Snarare ska de, med författarens egna ord, förstås som berättelser om ”evig kamp”. Det han vill visa, tror jag, är hur vi skapar mening på en döende planet.
Begreppet ”utopia” myntades i en bok av Thomas More 1516 men det var under 1700-talet som den utopiska traditionen formades. I ”Utopianism for a dying planet” skriver historikern Gregory Claeys om hur nya typer av varor började dyka upp under seklet: dockor, klockor, peruker, tobak, kryddor, samtidigt som tapeter, mattor och tavlor blev standard i hemmen. Ur detta framväxande konsumtionssamhälle föddes den revolutionerande idén om att senare generationer skulle få det materiellt bättre. Utopismen, menar Claeys, var ett svar på detta. Den bejakade framstegstanken men framhöll sociala och moraliska förbättringar snarare än materiella.
På så sätt är Utopia framstegets skelett i garderoben. Eller: den väldiga maskinen som används tvärtemot vad den uppfunnits för. Clayes menar att det är helt logiskt att utopin återkommer i tider av klimatförändringar: redan från början har utopisterna betonat hållbarhet och avfärdat lyxkonsumtion. I ”Utopia” lät More guld vara en oduglig metall, endast bruklig att tillverka nattkärl av. I William Morris framtida London i ”News from nowhere” (1890) klär sig sophämtaren som en baron. Först framstår det som fånigt, men när vi granskar saken närmare börjar vi fråga oss: är det inte i själva verket vi som är fåniga? Ett annat sätt att uttrycka det på är att utopin är en sorts förväxlingskomedi, där kungen blir narr och narren kung.
Robinson är en mästare på att använda det karnevaliska greppet. Men för att det ska fungera använder han alltid en realistisk grundton. Efter ”Fifty degrees below” som kom 2005 har han fortsatt i flera böcker, till exempel den uppmärksammade ”Ministry for the future” från 2019.
Mänskligheten räddad av en samling centralbankirer?
Där går mänskligheten först en mörk framtid till mötes, med dödliga värmeböljor och kollapsande istäcken. Ett framtidsministerium bildas, en rad miljöpartier kommer till makten och klimatrörelsen radikaliseras – men utsläppen fortsätter stiga. En framtid som inte bara ter sig möjlig – utan högst trolig. Men så vänder det oväntat. Ett gäng centralbankirer uppfinner CQE, en förkortning för ”kvalitativa kollättnader”. Vilket betyder att subventionerna till fossilindustrin – som i dagens läge uppgår till 110 dollar i minuten enligt IMF – fortsätter betalas ut, men för att olja och kol ska stanna kvar i marken.
Som läsare drar man först på smilbanden. Mänskligheten räddad av en samling centralbankirer? Ja faktiskt, för här fullkomligt exploderar romanen. I alla delar av världen drar en storskalig omställning i gång. Medan sötvattenförsörjningen kollapsar i Davos och det sista arktiska istäcket smälter bort 2032 nationaliserar den afrikanska unionen kontinentens samtliga gruvor. Ett gigantiskt återförvildningsprojekt inleds. Vid Nord- och Sydpolen kämpar ingenjörer med att pumpa enorma mängder vatten över isplatåerna för att minska stigandet av världshaven. Vid Antarktis färgar man vattnet för att kasta tillbaka värmestrålningen ut i rymden. I vart och vartannat land uppstår gröna investeringsbanker som öser pengar över solcells- och vindkraftmarknaderna. Här finns ingen sammanhållen ideologi eller strategi. Grön tillväxt, nedväxt, ekosocialism och eko-religioner – alla tar de idéer som finns till hands och rör sig mot ett gemensamt mål. Till slut börjar utsläppen störtdyka.
När man läser inser man att det faktiskt också är ett ganska troligt scenario. 2017 bildades ett nätverk för centralbanker – Network for greening the financial system – på uppdrag av Bank of England. De har som uppgift att ta fram modeller för att kompensera fossilföretag så att deras resurser inte ska bli ”stranded assets”. Den tändande gnistan kan komma från oväntat håll.
Poängen med Robinsons fiktioner är inte att mänskligheten kommer att räddas av just en koldioxidpeng eller oljetankrar som saltar norra Atlanten. Romanerna lägger sig visserligen nära verkligheten, men det vore ett misstag att läsa dem som detaljerade planritningar över hur vi bör förändra samhället. Snarare framstår de som en buktande narrspegel där en felproportionerlig bild av verkligheten kan skådas. Först skrattar vi, men blir sedan stående och försöker få ihop narrbilden med oss själva. På så sätt bryter Robinsons romaner upp vårt mentala fängelse. Fantasin till makten när verkligheten framstår som orealistisk. Hopp i en hopplös tid. För det behövs högupplösta bilder av framtiden.
Nu kanske någon undrar vad vi ska med utopier till annat än skapa vackra bilder och dagdrömmar med? Är de bara små värmeljus i en iskall tid, som Göran Therborn undrade i sitt bidrag i den här serien? Frågorna är legitima, men jag tror de är ställda på fel sätt. Människan tycks nämligen ha en paradisgen. I omöjliga situationer skapar den dagdrömmar och fantasier, men under bättre omständigheter kan den med Rebecca Selbergs ord bidra till sociologiska utopier.
Genomgående var att produkterna skulle komma stora grupper av människor till del.
I stället för att fråga oss vad vi ska ha genen till bör vi undersöka hur den kan riktas bort från nostalgin, i en radikal riktning. De sociologiska utopierna är inte samma sak som reformprogram, som mobiliserar vår vrede över saker som behöver förändras. Snarare har utopierna en förunderlig förmåga att mobilisera vår längtan och organisera vårt hopp. Ofta uppstår de oväntat, explosivt, som när en fuktig skog skjuter upp svampar ur marken. Mycelet – den underjordiska utvecklingen – har funnits där länge, men varit osynligt för ögat.
Ett exempel från 70-talet på utopiers inverkan på verkligheten är Lucas Aerospace, en brittisk flygplansfabrik som i dag utgör en inspirationskälla till omställningen. Påståendet kan verka knasigt – fabriken tillverkade på sin tid samtidens mest klimatskadliga produkt: höghastighetsplanet Concorde. Här spred sig ett utopiskt mycel i karg jord.
Bakgrunden var att företaget 1973 varslade 800 anställda vid 13 fabriker om uppsägning. Arbetarna – de enda i världen som kunde tillverka ett flygplan från nos till vingspets – svarade på hotet med att ta fram planer på ”alternativ produktion”, påhejade av dåvarande industriminister Tony Benn. På flygplansfabriken, resonerade de, fanns en vana att omvandla löpande band och producera nya modeller. Snabba omställningar från ritbordet till linjen var en del av vardagen. Att låta en så fantastisk produktionsapparat gå under vore idioti.
De anställda fick enkäter om vad som borde tillverkas om fabriken omvandlades till arbetarkooperativ. Gensvaret blev enormt. Idéer om medicinsk utrustning och handikappkomponenter, elbilar och mekanik till förnybar energiproduktion samt fjärrstyrningsanordningar. Genomgående var att produkterna skulle komma stora grupper av människor till del. Eller som det uttrycks i Lucasplanen: ”Det är något i grunden fel med ett samhälle som kan producera en teknologi för att tillverka Concorde, men som inte kan åstadkomma tillräckligt enkla uppvärmningssystem för att hindra att åldringar dör varje vinter i lunginflammation”.
Lucasplanen visar att klimat- och arbetarrörelsen kan slås samman till en förändrande kraft.
Socialism beskrivs ibland som en ”hostile takeover” av den kapitalistiska ekonomin. Den utopiska traditionen – en betydligt äldre tradition – har som Claeys påpekar varit mera fokuserad på hållbarhet och lyxkonsumtion. Alltså: en hostile takeover av de skitdrömmar som det kapitalistiska systemet producerar. I dag, när vi behöver lösa klimatkrisen långt innan vi hinner avskaffa kapitalismen, blir det uppenbart att båda dessa krafter behöver mobiliseras och fusionera. Lucasplanen är ett exempel. Socialismen som en ideologisk grundsyn – utopismen som dess realism, när business as usual framstår som verklighetsfrånvänt.
Under 70-talet blev det ingenting av Lucasplanen. I slutändan krossades den av Margaret Thatcher och med henne var tiden för ”alternativ produktion” slut. Men Lucasplanen har oväntat återuppstått. I dag ses den som den återfunna länken mellan klimat- och arbetarrörelsen, mellan Fridays for future och fackföreningarna. Som en medlem i Jordens vänner uttryckte det på 70-talet: ”för första gången måste miljökämpar tänka igenom arbetarkraven”. Klimatrörelsen i dag är ledande när det gäller att tänka ut alternativa samhällsvisioner. Men den drabbas ofta av missmod eftersom dess förnuft saknar sociala muskler. Lucasplanen visar att klimat- och arbetarrörelsen kan slås samman till en förändrande kraft. Men den visar också något ytterligare, som handlar om vikten av fantasi i politiken. Kanske det som HG Wells elegant formulerat: ”ingen människa har ännu levt helt och hållet i verkligheten”.
Jag tror att vi behöver se de utopiska visionerna som ständigt uppstår, både i fiktionen och verkligheten, för att inte falla ner i missmod. Förra året överskreds 1,5-grader vid flera tillfällen. På COP-mötet lyckades man inte enas om en enda formulering kring att fasa ut de fossila bränslena. Och nyligen kom en holländsk studie som simulerade Golfströmmens avstannande i en nära framtid. I ett sådant världsläge – där framtiden tycks kollapsa in i nuet – kommer frågan om det ens är värt att kämpa naturligt. Borde vi inte bara ge upp – lära oss dö i antropocen?
Själv tror jag inte det. För alldeles oavsett hur många grader temperaturen stiger på jorden kommer det i varje steg, vid varje överskriden tröskeleffekt, vara värt att begränsa utsläppen. Och om naturvetenskapen säger att det kommer bli ett helvete – desto större anledning att arbeta för en humanare samhällsordning. I detta sammanhang är utopin – för att travestera Rebecca Solnit – inte en lotterivinst du sitter och håller i soffan och känner dig lycklig över. Det är en yxa att slå upp dörren med i en nödsituation.
