Det är dags att lyfta blicken från terapin
Vi lajvade universums mittpunkt – men tog det för långt
Torsdag morgon hos terapeuten. Vi sitter i Gamla stan, snö täcker Stortorget. Efter sammanlagt fem år tillsammans ses vi nu för sista gången. Jag kryper upp i den välbekanta fåtöljen, tänker att det är nu jag ska passa på och ställa mina sista frågor. Jag väntar några sekunder, gör mig hemmastadd i tystnaden. Sedan frågar jag om hon tycker att jag blivit tjock.
Under våra många möten har jag, med en ask pappersservetter inom bekvämt räckhåll, fläkt ut varje vrå av mig själv samt sålt ut mina närmaste på ett sätt som hade fått min självutplånande farmor att skrika rakt ut av genans. Ja inombords alltså, och i enskildhet på sin kammare. Ni vet, så där som man hanterade känslor förr. Vad sa man exempelvis i släkten dagen då farmors brorson gick ut bakom laggårn och lade huvudet i vedklyven?
Ingenting alls, skulle jag tro.
Det är andra tider nu, något som konstaterats otaliga gånger i texter som denna. Vi lever i en så kallad terapikultur där vi älskar att prata om oss själva, våra trauman, triggers, gränser och anknytningsmönster. Visa att vi done the work och påbörjat vår healing journey – för allt annat är väl en red flag? En logisk följd av att vi lever i en individualistisk tid som dumpat gud och kollektivet, tappat tron på politikens förändringskraft och där Jaget med alla sina ständiga behov står i centrum. En självcentrerad världsbild som gärna bekräftas av marknaden såväl som våra folkvalda.
I värsta fall gör vi varandra illa, i våra försök att själva må bra.
Fördelar finns, absolut. Vi har fått ytterligare ett verktyg som hjälper oss förstå oss själva och omgivningen. Människor som lider kan få hjälp. De ordlösa har fått ett språk och destruktiva tabun har brutits. Kanske har färre gått till vedklyven. På minussidan har vi faktumet att endast en minoritet har råd med privat psykologhjälp och låt oss inte glömma alla Jonah Hill-personer som nu beväpnats med terapispråk. Eller faktumet att många av samhällets kollektiva utmaningar, såsom växande psykisk ohälsa bland unga, stress och utbrändhet, eller varför inte trauma och depression kopplat till strukturell diskriminering, blir upp till individen att lösa i enskilda samtal.
Sen även hela grejen med att vi efter fem timmar på Tiktok tror oss vara kompetenta att diagnosticera omgivningen med narcissism, adhd eller autism. Och att vuxna människor numera lever i villfarelsen att man kan säga vilken skit som helst, bara det lindas in i formellt jag-budskap. I min egen närhet finns exempelvis en nybliven mamma som, efter att hon missat att svara i mobilen några kvällar (eftersom hon utmattad somnat vid 19-tiden), fick höra att hon triggat sin kompis övergivenhetstrauma. Senare bröt kompisen helt med mamman, eftersom hon ”inte känt sig tillräckligt prioriterad sen bebisen fötts” och behövde sätta gränser, fokusera på sig själv och på det som får henne att må bra. Och där ingick inte längre den nyblivna mamman.
Internet är fullt av berättelser som denna, blandat med uttalanden från terapeuter som menar att den här kommunikationsstilen har väldigt lite med terapi att göra, samt att den formella tonen skapar distans – både från våra egna känslor och varandra. I värsta fall gör vi varandra illa, i våra försök att själva må bra.
Om vi snälltolkar situationen är det kanske förståeligt att människor som känner sig handlingsförlamade inför de stora frågorna – det ofattbara lidandet i Gaza och Ukraina, klimatkrisen som eldas på av kortsiktiga politiker (trots våra protester), ständiga larm om en krisande välfärd i kombination med visionslösa makthavare – väljer att vända blicken inåt och fokuserar på det enda vi upplever oss ha makt över: oss själva.
Men om vi ägnar oss åt lite självkritik, tycker jag vi får syn på en kultur i stort behov av att lyfta blicken och komma vidare. Liksom, visst var det kul att lajva universums själva mittpunkt, men som vanligt tog vi det hela för långt. Likt giriga Tolkiendvärgar grävde vi oss ned till gruvans syrefattiga botten, bara för att stå där i ensamhet och vakta våra ack så viktiga gränser. Och i processen naggade vi på några av de saker som gör oss till människor: förmågan att se och känna med Varandra.
Men snälla. Tolka inte detta som att ni fortsättningsvis ska springa ner i källaren och skrika in i en kudde, i stället för att sätta ord på era känslor. Tvärtom vill jag väldigt gärna att ni pratar om mig efteråt, ifall jag en dag lägger huvudet i vedklyven.
