Sluta gråta – organisera er

Jonathan Cook efter Weinstein-affären: Hollywoods kvinnor borde ta efter arbetarna på 1800-talet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-10-25

Filmmogulen Harvey Weinstein.

Det finns något djupt irriterande med den aldrig sinande strömmen av skräckhistorier kring Hollywoodproducenten Harvey Weinstein. Delvis beror det på att uppgifterna om att Weinstein ska ha våldtagit och sexuellt förgripit sig på kvinnor är så allvarliga. Men också för att det säkert fortfarande finns unga förhoppningsfulla skådespelerskor som är desperata efter ett stort genombrott och som missbrukas av Hollywoodsystemet – både under castingsessioner och i de filmer de är tvungna att medverka i för att bli uppmärksammade.

Men mest av allt är det irriterande att varken de kvinnor som höjer sina röster – och man anar att de fortfarande bara är toppen av isberget – eller de journalister som försörjer sig på deras avslöjanden drar en endaste politisk slutsats av dessa händelser.

Weinsteinaffären är i själva verket en perfekt illustration av hur politiskt maktlös identitetspolitiken är. Utan tvekan har Weinstein – som medgett att han missbrukat sin ställning med ett flertal kvinnor, medan han förnekar många av anklagelserna om dåligt sexuellt uppförande – utnyttjat sin maktställning. Men det är väl inte alltför förvånande att en rik man som hade möjligheten att ge desperata unga kvinnor en putt mot berömmelsen tog dem som byte. Hollywoods anställningsvillkor är kapitalism i mikroformat, och i sin råaste och mest avslöjande form.

Weinstein-avslöjandena säger betydligt mindre om relationen mellan män och kvinnor än de gör om maktens natur och den starkes möjlighet att exploatera den svage. Under press från den tidiga kapitalismen, lyckades de svaga – arbetarklassen – omsider vinna medvetenhet och finna verktyg för att hävda sin egen styrka. Som individer var de sårbara och kunde utnyttjas. Som kollektiv vann de makten att förhandla.

Detta gav oss fackföreningarna, och gradvisa förbättringar både av lönenivåer och arbetsvillkor.

Kapitalistklassen har försökt vinna tillbaka sin hegemoni allt sedan dess. Den nya turbokapitalism som kallas nyliberalism har sedan 70-talet atomiserat västliga samhällen. Det har fört oss tillbaka till ett ekonomiskt beroende, vilket nu kulminerar i slavliknande kontrakt och Über-kultur.

Vad har detta med Weinstein att göra? I förra veckan gick Reese Witherspoon ut och berättade om hur hon själv blivit sexuellt utnyttjad av en filmdirektör när hon var sexton år. Hon är inte ensam, skådespelerskor som Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och Gwyneth Paltrow har också berättat om sådana erfarenheter. Man kan misstänka att de flesta i Hollywoods A-lag har liknande skräckhistorier från sina tidiga år av sökande efter stjärnstatus.

Reese Witherspoon.

Så vilken är lärdomen som ingen av dem drar? Exakt den som arbetare lärde sig för mer än ett århundrade sedan. Ni måste organisera er.

Man kan förstå varför tonårsskådespelerskor, som Witherspoon var vid tiden för övergreppet, är rädda för att höja rösten i ett system dominerat av jagande män som kan förstöra deras karriärer. Man kan också förstå att de som befinner sig på absoluta botten av Hollywoods klassystem inte känner någon makt att organisera sig mot Hollywoods egen mogulklass.

Men inget av detta är sant för de numera mycket förmögna och inflytelserika Witherspoon, Jolie, Paltrow och Lawrence och alla andra som ännu inte berättat – eller för den delen, för motsvarande topplista av män som säkerligen gärna skulle vilja stödja dem i offentligheten.

Varför organiserar de sig inte? Det finns mycket de kan göra. Här är ett enkelt förslag: Starta en fackförening för kvinnors rättvisa. Fackföreningen skulle låta kvinnor rapportera om maktmissbruk och sexuellt utnyttjande i skydd av anonymitet. Namn på förövarna skulle registreras samt deras modus operandi.

Genom att skapa en sådan databas skulle fackföreningen och deras jurister kunna identifiera personer som utnyttjar sexuellt och tidigt upptäcka mönster. Offren kunde sedan uppmuntras att kliva fram i en grupp-aktion, med vetskapen om att de inte skulle behöva möta Hollywoodeliten ensamma. Facket skulle på det viset frånta de manliga producenterna och regissörerna åtminstone en del av deras makt. Förövarna skulle också bli mer rädda för att avslöjas.

Det skulle skapa ett politiskt organiserat motstånd mot Hollywoods maktelit. En sådan motståndshandling skulle ha större effekt än tårdrypande historier från framgångsrika skådespelerskor som sörjer sitt förflutnas övergrepp.

Att skapa en fackförening skulle vara en smal sak för Jolie, Witherspoon, Lawrence, Paltrow och de andra på A-listan.

Och ändå, i den förfallna politiska kultur vi lever i, föredrar de att förbli maktlösa individer snarare än att bli delar av ett starkt kollektiv. De föredrar sina egna bekännelser i samma mediekoncerner som exploaterade och utnyttjade dem, framför oberoende och organiserad handling för att knäcka företagsmediernas övergreppskultur.

Så länge de berömda och ryktbara fortsätter vårda sin egen smärta snarare än att söka organisering, kommer nästa generation unga skådespelerskor att utsättas för samma sorts exploatering och övergrepp som de tvingades utstå som unga.


Jonathan Cook
Brittisk journalist och författare, bosatt i Nasareth, Israel. Senaste bok: Disappearing Palestine: Israel’s experiments in human despair.
Övers. Joar Tiberg

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.