Regimen förföljer journalister
Ukrainske reportern Ruslan Kotsaba som hotas av 13 års fängelse: Hur kan väst tiga om detta?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-11-09
I dag är det fria ordet i Ukraina starkt hotat. Journalister som kritiserar myndigheterna eller vägrar bidra till krigspropagandan utsätts för systematisk repression. Hur kommer det sig att det internationella samfundet, regeringar i väst, och inflytelserika medier tiger om detta?
Människorättsförsvarare och OSSE:s observatörsmission beskriver det som en veritabel häxjakt. Säkerhetstjänster och domstolar kan ge en journalist femton års fängelse enbart för att denne kritiserat presidenten och regeringen.
I det så kallade demokratiska Ukraina efter Majdanrevolutionen, ivrigt försvarat av många västerländska ledare, kan journalister skjutas utanför sina hem, som Oles Buzina (2015), eller dö i en bilbomb, som redaktören Pavel Sjeremet (2016). Andra journalister, som Dimitrij Vasilets, eller Jevgenij Timonin, är sedan några år fängslade.
Själv är jag krigskorrespondent för huvudstadskanalen 112 Ukraina. I början av 2015 blev jag arresterad, falskt anklagad för landsförräderi och hindrande av militära styrkor. Straffet för den sedan Stalintiden nästan bortglömda termen ”folkets fiende” är mellan tolv och femton års fängelse.
Åklagaren yrkade på 13 år. Jag satt häktad 524 dagar ensam i en cell. Först när Amnesty International utnämnt mig till samvetsfånge och Europaparlamentet gått ut till mitt försvar frikändes jag och släpptes.
Men efter ett beslut av högsta domstolen anklagas jag nu på riksåklagarens begäran på nytt för landsförräderi. Än en gång hotas jag av tretton års fängelse. Jag kan under vilken domstolsförhandling som helst komma att häktas.
I mer än två månader har jag levt i väntan på att arresteras.
Än så länge har alla domare avsagt sig mitt fall för att inte svärta ner sitt rykte med ett politiskt fall som uppenbart saknar all form av bevisning. Men myndigheterna vill föra över ärendet till en domstol i en annan region, där domarna inte är lika nogräknade.
Troligtvis kan jag inte längre lämna landet för att begära politisk asyl. I oktober begärde biträdande informationsminister Dmitrij Zolotuchin att åklagarmyndigheten skulle väcka åtal mot mig för att jag hade åkt till Europaparlamentet och lagt fram en rapport om yttrandefrihetens ställning i Ukraina. Åklagarmyndighetens hemsida informerar att förundersökning har inletts. I dagarna väntar en husrannsakan.
Regeringspropagandan kallar mig, liksom alla som inte ställer sig på myndigheternas sida, för Moskvaagent. Det hade låtit som ett skämt, om det inte vore för hotet om ett trettonårigt fängelsestraff.
Redan 1988 började jag engagera mig politiskt som antisovjetisk aktivist. Jag deltog i praktiskt taget alla protestaktioner som då pågick mot Sovjetunionen, vilka ledde till att den självständiga staten Ukraina bildades. Vi var radikala studenter och organiserade strejker och hungerstrejker över hela Ukraina.
I samtidens ukrainska historieskrivning kallas detta ”revolutionen på graniten”.
Under de trettio åren sedan dess har jag konsekvent förblivit proeuropeisk aktivist och liberal journalist. Jag deltog aktivt i orangea revolutionen 2004 och Euromajdan 2014. Precis som miljoner av mina landsmän hade jag en idealistisk tro på frihetliga och demokratiska värderingar.
Nu upplever jag, liksom de flesta av dem, besvikelse över Majdan och över min naiva tro på väst. För det var EU och USA som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp, med det hånfulla namnet ”Värdighetens revolution”, och att utlösa ett blodigt brödrakrig i mitt land.
Vad blev jag då fängslad för, och varför vill man återigen fängsla mig - en provästlig, liberal före detta anhängare till president Porosjenko? Det är på grund av en videoblogg där jag kallade kriget i östra delen av landet för ett inbördeskrig, och uppmanade mina landsmän att inte ta värvning i armén, utan ignorera mobiliseringen. Det innehöll inte så mycket som en antydan av uppmaning till våld eller rättfärdigande av Kremls politik.
Om detta kan hända en journalist så känd för sina provästliga åsikter som jag är, är det inte svårt att föreställa sig vad som händer med andra oliktänkande. Drev, angrepp från högerradikala, demonstrativa arresteringar, husrannsakan och förhör som sträcker sig över flera timmar på ännu oberoende redaktioner.
Ett intolerant samhällsklimat gentemot oliktänkande, samt de nuvarande ukrainska myndigheternas medvetna politik, tvingar oberoende journalister att lämna landet. Vi har ett stort behov av skydd från internationella – däribland svenska – journalister, politiker och människorättsförsvarare som oavlåtligen måste uppmärksamma varje fall av repression gentemot journalister.
Enbart under juli registrerade oberoende observatörsorganisationer 28 fall av brott mot yttrandefriheten och journalistiska rättigheter. Dessutom har ukrainska journalistförbundet (NSZjU) offentliggjort alarmerande fakta om angrepp på mediefolk. Samma månad registrerades sju brottsfall om attacker mot journalister, däribland mig.
Det bekommer inte dagens ukrainska makthavare vilka politiska åsikter eller moraliska böjelser de människor som vågar kritisera dem har. Var och en som bråkar med presidenten eller fördömer krigsoperationerna i Donbass stämplas som ”terroristernas medlöpare”, ”Moskvas femtekolonnare” eller ”Putins agenter”.
De ukrainska myndigheterna använder sig av nationalister från krigsvana högerradikala grupperingar som C14, Högra sektorn och Azov för skrämsel och repression. Just dessa grupperingar har stridit som frivilliga i Donbass.
Det är de som på säkerhetstjänsternas instruktioner trakasserar kända bloggare, journalister och politiska aktivister som offentliggör sin pacifism och kritiserar Kievs folkmördarpolitik gentemot befolkningen i Luhansks och Donetsks län.
Myndigheterna använder arresteringarna av journalister efter falska anklagelser för att skrämma övriga personer inom medierna. De som fortfarande är fria måste verka inom starkt självcensurerande ramar. Allt detta påminner om den bittra perioden under Stalins och Gestapos repression på trettio- och fyrtiotalen. Därför hittar man i dag någorlunda sanningsenlig information, och balanserade och objektiva ämnen, endast på internetsajter.
Den senaste verkligt alarmerande händelsen är arresteringen av frilansjournalisten Vasilij Muravitskij från staden Zjitomir. Han greps direkt på BB där han just hade fått barn.
Precis som jag anklagas han för landsförräderi, och dessutom för kränkning av Ukrainas territoriella integritet, för bildande av terroristorganisationer samt angrepp på Ukrainas säkerhet. Men i själva verket greps Muravitskij enbart för sina socialistiska övertygelser, vilka han försvarat offentligt.
”Anklagelserna om landsförräderi och underminering av den nationella säkerheten på grund av mina artiklar är fullständigt lögnaktiga. Vilken journalist som helst kan hamna i min situation. Detta är ett hot mot den journalistiska verksamheten i Ukraina som angår varje journalist, varje publicist, och varje bloggare. För sin världsåskådning, för sin personliga åsikt, eller för att ha publicerat en artikel på vilken sajt som helst kan man bli anklagad för landsförräderi och underminering av den nationella säkerheten. Förundersökningen förstår inte ens att det är omöjligt för personliga åsikter eller en artikel att underminera den nationella underrättelsesäkerheten. Vad är det för säkerhet som undermineras av simpla tidningsartiklar?” sade Vasilij i rätten den 28 augusti.
Men domaren förblev likgiltig: journalisten sattes bakom galler. Han har suttit i fängelse i två månader, familjen har förlorat sin enda försörjare, och domstolen tog sig inte ens an sakfrågan i brottsmålet. På detta sätt kan det fortsätta hur länge som helst.
Som journalist anser jag mig tvungen att försvara Vasilij Muravitskij och dra maximalt med uppmärksamhet till hans fall. Kanske kan en reaktion från västsamfundet hjälpa till att befria honom från fångenskapen.
Men ledarna i väst har hittills inte visat politisk vilja att erkänna misstaget i sitt villkorslösa stöd till Euromajdan 2013-14, eller åtminstone peka på den nya ukrainska regimens excesser. Och det är just detta som ger Ukraina utrymme för nytt godtycke och nya repressioner mot oppositionella journalister.
Insatserna är mycket höga. Av geopolitiska orsaker har europeiska politiker än så länge överseende med repressionen, förtrycket av det fria ordet, myndigheternas godtycke och radikalhögerns terror.
Detta kommer dock inte att gå spårlöst förbi. För det är just på grund av detta som västerländska värderingar kommer att misskrediteras utan något hopp. Själva ordet ”demokrati” kommer att förvandlas till ett skällsord eller en synonym för hyckleri. Bakom en retorik om frihet och mänskliga rättigheter blottläggs en cynisk kalkyl som betalas i människoliv. Ukrainska människoliv.
Detta måste få ett stopp. Politiker i väst, medier och civilsamhället måste sluta låtsas som att ingenting pågår. Ukrainas regenter får inte tillåtas att fortsätta med vad de gör med mitt land i dag, bara för att det råkar vara ”vår skitstövel”. De måste stoppas!
Ruslan Kotsaba
Översättning: Jakob Sandberg
