Lyriska begär
Hanna Nordenhök om Rut Hillarp – en erotiskt laddad poet
Rut Hillarp föddes 1914 och hennes författarskap sprang ur fyrtiotalsmodernismens oroliga och visionära rörelser. Efter tjugo års tystnad återkom hon som en del av åttiotalets sjudande poesiscen, jämte yngre kollegor som Katarina Frostenson och Ann Jäderlund. I min generation tror jag att särskilt hennes sena diktning har haft stort genomslag.
Det är svårt att glömma den lyriska skärpan i diktböcker som Penelopes väv (1985) och Spegel under jorden (1982). Men för Hillarp själv var det enligt hennes uttolkerska Birgitta Holm lika viktigt att bli ihågkommen som författare och erotisk varelse i världen. ”Jag har bara varit genial på ett område”, skrev hon i en anteckning riktad till före detta älskaren Sivar Arnér, och syftade på det senare. En utsaga som nog går att tyda på flera sätt, men Hillarps litteratur är utan tvivel en eldsflamma på erotikens fält.
En passage i Holms monografi över Hillarp beskriver en madonnafigur ”i en klänning som var en påse”. Madonnan, som Hillarp först ser på ett museum och senare tycker sig återfinna i några bolivianska konstskulpturer, är höljd i ett kokongliknande kläde som gör ett djupt intryck på henne. Senare kommer hon att använda motivet i den mörka kärleksromanen Sindhia från 1954.
Varför drar madonnan i påsen henne till sig? Frånvändheten som kringgärdar den inlindade madonnekroppen, den lilla gestaltens drömska oåtkomlighet – skydd eller utsatthet?
Holm gör en förkrossande parallell mellan madonnan och Hillarps självmord 2003. Det är Holm själv, yngre väninna till den åldrade författarinnan, som hittar henne i lägenheten i Årsta. Hon har en plastpåse tätt tejpad runt huvudet, liksom inlindad i en genomskinlig puppa.
Madonnan i påsen blir en mättad bild för det masochistiska begär som löper genom Holms bok likt en brinnande tematisk tråd. För Hillarp är det ett begär som organiseras mellan ytterligheter: död och intighet men också livs
närvaro och poesi. I hennes författarskap upprättar det komplicerade samband mellan självutplåning och agens, frihet och underkastelse, bortvändhet och extrem närhet. En nödvändig väg till poesin, ett uppror, och ett sätt att tränga in i existensens yttersta nakenhet.
Hillarps dagböcker, som utkommer i urval samtidigt med monografin, består av en besatt, ibland förtrollande vacker prosa – ett ömsom kargt prosaiskt, ömsom hettande språk. Texten utgörs ofta av minutiösa nedteckningar av samtal och förlopp. Samlagsbeskrivningarna är hårda, lidelsefullt exakta.
Livsrapporterna skrivs fram via ett förnimmelseregister som bara vidgar och vidgar sig. Hennes dagar är som poesi, raseri, sår, uppenbarelser. Men innehåller också grå vardaglighet: litteraturen är ett arbete som ska tröskas igenom. Allt måste dessutom rymmas mellan dagbokens pärmar, varje detalj silas genom ett medvetande som hela tiden deltar intensivt i världen och i språket.
Birgitta Holm har haft ett rikt material att tillgå. Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni spänner från 1940-tal fram till författarinnans död. Boken struktureras av två litterära epoker – fyrtiotalets modernism och det teoretiskt orienterade åttiotalet – samt av två älskare. Den förste av dem är rumänen och filmaren Mihail Livada, som Hillarp hade ett sadomasochistiskt förhållande med under sin tidiga diktarbana. Den andre är Arnér, författaren hon levde med på femtiotalet i en rivaliserande symbios.
Holm rör sig sömlöst mellan liv och dikt, tidsteckningar och diktanalyser. Relationen till älskarna läser hon tätt mot böckerna, samtidigt som hon tecknar den kringgärdande tidsandan.
Det är ett rått svenskt kulturklimat hon beskriver, där kvinnor nedvärderas och sexualiseras av sina manliga kollegor och konkurrerar med de kvinnliga. Hillarp själv avskydde till exempel Maria Wine, som hon ofta jämfördes med. De hon vänder sig till och respekterar är män, från den nära vännen Karl Vennberg till Erik Lindegren och Gösta Oswald.
Men Holm tecknar också en rörelse från mansidentifikation till kvinnogemenskap. Hillarps 70-tal präglas visserligen bitvis av ensamhet, men också av inre emancipation. Hennes vänner blir i allt större utsträckning kvinnor, och hon deltar i kvinnoseminarium som diskuterar kvinnliga författarskap och teoretiker på 80-talet. Det är också nu hon skriver de sena böckerna, lyriska begärsspel som via antika gestalter som Euridike och Lilith skriver fram en mångbottnad feministisk kritik.
Det är en vackert beskriven livslinje. Och ändå har jag svårt att försonas med Holms bok. De motståndslöst biografiska läsningarna, oförmågan att djupare problematisera Holms privata förhållande med Hillarp.
På femtiotalet får hon Hillarp till gymnasielärare och de blir vänner. Senare ska hon ärva samlingen av dagböcker och arkiv. Hillarp beskriver hon som sitt inre fäste, och under sin karriär som litteraturvetare blir två av författarinnans älskare hennes akademiska forskningsobjekt: Arnér och Oswald. Dessutom lyckas hon ha en liten historia med Livada när hon är tjugoett.
Den ömsesidiga rivalitet – möjligen åtrå – som måste ha genomströmmat deras mentor-elev-relation vidrör Holm bara flyktigt. Och lika förbehållslöst och närgånget som hon blottar Hillarps privatliv, lika förtegen lyckas hon i princip förbli om sitt eget.
Holms text drivs av en stark kärlek till Hillarp, och den är välskriven och fängslande. Likväl får det outskrivna skildringen att vackla. Rut
Hillarp. Poet och erotiskt geni kunde ha blivit en storslagen berättelse – till exempel om vänskapen mellan skrivande kvinnor. Dess möjliga bråddjup av erotik, svartsjuka, solidaritet, svekfullhet.
Jag önskar att Holm hade tagit bättre ta hand om textens fallgropar och drivit fram en precisare vinkling på sitt material. Då skulle jag verkligen ha kunnat älska hennes bok.
SAKPROSA
» Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni.
Birgitta Holm
Atlantis
» Rut Hillarp. Dagboken.
I urval av Birgitta Holm
Atlantis
