”Ny teknik gör oss själviska”
Professorn Zygmunt Bauman varnar för utbredd narcissism och äcklas av ”se mig”-kulturen
Inställningen till teknologisk utveckling och information har gått från ”vi kan” till ”vi måste”. En process som styrs av ekonomiska intressen och urholkar våra privatliv, menar sociologiprofessorn Zygmunt Bauman i sin nya bok.
Det ligger något i Baumans oro. Utvecklingen av genstudier har gått så långt att forskare vid Harvard säger sig ha hittat DNA-koden till neandertalarna som dog ut för 33 000 år sedan. .
Googles glasögon ”Glass” låter dig snart spela in varje möte med en annan människa, 3D-skrivaren kan printa skjutvapen – enligt sina profeter en fråga om informationsfrihet – och drönartekniken har förvandlat hela begreppet krig till dyrt datorspel.
Sedan västvärlden gick från att vara producenter till att bli konsumenter på heltid ifrågasätter vi sällan hur mycket teknik vi faktiskt behöver.
Zygmunt Bauman slutar dock aldrig bry sig. Han har skrivit över 60 böcker sedan han överlevde förintelsen. Han svarar på mina frågor från Leeds, som varit hans hemstad sedan 70-talet då han dömdes till exil från Polen i en antisemitisk rensning. Sedan Auschwitz och det moderna samhället (1989) har han varit en av de mest inflytelserika sociologerna i Europa. I genombrottsboken resonerade han kring nazisternas massmord, som enligt honom inte drevs av en galen blodtörstighet utan av tysk byråkrati: när ekonomin krisade på 30-talet blev övergreppen mot mänskligheten ett utslag av ”rationell” matematik.
På senare år har Baumans böcker (som kommer i snitt en gång om året) handlat om västvärldens konsumtionshets, upploppen i London och mediefenomen som Big Brother.
I hans nya bok Moral Blindness – the loss on sensitivity in the liquid modernity varnar den polsk-judiske professorn och hans medförfattare – filosofen Leonidas Donskis – för en ny sorts likgiltighet. Teknikens framsteg och internets snabba informationsflöden håller på att göra politiken överflödig, tränar oss att slippa moraliska val och förblindar oss för andras lidande.
– Nio miljoner iPhone 5 såldes under dess första vecka på marknaden, vilket betyder att ett lika stort antal av föregångaren hamnade i papperskorgar ungefär samtidigt, konstaterar Bauman och förflyttar exemplet på slit och släng-mentalitet till ett mer ondskefullt plan:
– Varför en andra atombomb på Nagasaki, efter att den första på Hiroshima fullföljt uppgiften att skenbart rättfärdiga användningen av ett så oerhört mordvapen? För att det låg en andra atombomb i ett lager i Alamogordo i New Mexico redo för användning.
De senaste 150 årens industrialiseringsprojekt är misslyckade i Baumans ögon. Åtminstone när det gällde att försöka tvinga fram harmoni i den grymma naturen; hotet om oförutsägbara miljökatastrofer, krig och terrorism kvarstår. Drömmen om ett bättre samhälle för alla har ersatts av undergången som ett kallt faktum, där alla måste hitta sin egen nisch för att överleva.
”Moralisk blindhet” är resultatet av den globaliserade handeln, med avregleringar och utförsäljning av allmännytta som skapat enorma klyftor mellan de med makt och kapital och de utan.
– I stället för en universell lösning på de flesta allmänt utbredda, påträngande och upprörande sociala problem börjar det verka som att ”ekonomisk tillväxt”, som vi har lärt känna den, är den främsta orsaken till problemens uthållighet och försämring, konstaterar han.
– De skarpaste pionjärerna inom modern ekonomi ansåg att ”ekonomisk tillväxt” var ett elände snarare än en välsignelse: en tillfällig och i högsta grad övergående irritation eftersom lagret med varor som nödvändiga för att tillfredsställa alla mänskliga behov än så länge är otillräckligt.
Även om han håller med mig att internet har gett alla en röst menar Bauman att vi blivit för upptagna av sensationsjournalistik och ickenyheter för att utnyttja informationen fullt ut.
Dagens mediekultur dikteras efter vad han kallar ”ögonblickets tyranni”. Tsunamin av information, fragmenterad i soundbites och tweets på 140 tecken – är som skräddarsydd för att framkalla narcissism. Den ger kort tid till empatisk eftertanke och blir extra påfrestande i den ”flytande moderniteten” där vår identitet ständigt måste stöpas om (inte minst för att göra oss gångbara på arbetsmarknaden, där våra privatliv också bedöms för att kvalificera oss till arbete).
Insikten ekar i skallen när jag går igenom några välbesökta nyhetskällor under en vanlig vecka. På Instagram sitter Kim Kardashian och Kanye West i baksätet på en löjligt dyr bil. Kanye stirrar – precis som jag – ned på sin smarta telefon med en uttråkad blick. Jag återpostar bilden på mitt egna konto (som för att tvätta mig ren från den).
Det fungerar. Bilden får alltså några ”likes”.
Jag börjar skriva på den här texten, men avbryter rätt snart för att skratta åt en video på TMZ.com. Den är tagen under Justin Biebers Londonresa och visar hur popidolen skriker att han ska ”fucking beat the fuck” ur en paparazzo.
Jag läser en intervju via nättidningen Gawker.com. En tjej berättar varför hon borstat tänderna med avföring och piss för att vinna en iPhone. Tävlingen utlystes av Hunter Moore, grundare av hämndporrsajten ”Is anyone up”, vars publicistiska idé varit att lägga upp privata nakenbilder på folk – inskickade av hämndlystna ex. I mitt twitterflöde ser jag att Moore återtwittrar ”selfies” – självporträtt tagna med smartphone – från avklädda tonårstjejer som numera frivilligt visar sig nakna på internet för att få fler så kallade följare.
Den samlade datan av mitt slösurfande klickar med en av Leonidas Donskis passager ur Moral Blindness. Hur vi börjat ersätta möten öga mot öga med ett ”allomfattande klassifikationssystem som konsumerar människors liv och personligheter som empirisk data och bevis eller statistik”.
Donskis och Bauman menar att våra relationer börjar efterlikna en konsument- och produktmodell: vi svär ingen lojalitet till produkten – eller människan – som vi hoppas ska uppfylla vårt tillfälliga begär, och vi kommer fortsätta använda produkten så länge den tjänar sitt syfte. Eller tills vi hittar en annan produkt som lovar att tillfredsställa samma begär på ett mer effektivt sätt än den förra.
Den ”moraliska blindheten” verkar vara mer av ett manligt än kvinnligt problem. Allt ofiltrerat, anonymt näthat som riktas mot kvinnor eller invandrare kommer från män. Är det för att de känner sig mer maktlösa i den ”flytande moderniteten”?
– Här är jag benägen att hålla med dig. Den biologiska evolutionen har inte försäkrat män en specifik roll i bevarandet av vår art – förutom i den enskilda handlingen av insemination … annars är kvinnor biologiskt jämställda män när det gäller att föra arten vidare. I den bemärkelsen är mannen satt i en position som är slående lik drönaren hos bin – som, vilken vi alla känner till, dör direkt efter att de fullföljt sitt fortplantningsuppdrag.
Den fortsatta närvaron av män har enligt Bauman berättigats kulturellt med politik och krig och har fram tills nyligen behållit en patriarkal attraktion. Männens sista USP, deras ”exclusive birthright” hotas nu av utvecklingen inom medicinsk vetenskap och genteknik.
Faktumet att män snart inte längre ”behövs” återfinns i Michel Houellebecqs sci-fi roman Refug som ägnas mycket utrymme i Moral Blindness.
Bauman beskriver boken som ”den första stora och ohotade dystopin om en flytande, avreglerad, konsumtionsbesatt, individualiserad era.”
I ett slags korsning mellan A clockwork orange och Sex and the city (… och en smula Apornas planet på slutet) handlar Refug om en värld där åldersfascismen ökar parallellt med religiöst hyllande av teknologi och ungdomens skönhet. Kärleken går på knäna, på väg att helt bytas ut mot grym humor.
Komikern Daniel, med xenofoba porrfilmsparodier som ”Mumsa på min gazaremsa (du stora judiska bosättare)” under bältet, hyllas av den kulturintresserade övre medelklassen som ”yttrandefrihetens hjälte”. Själv betraktar han sig som en kollaboratör till status quo, där hans humor blir en förhindrare av ”onödiga och smärtsamma revolutioner”.
Daniel går med i sekten ”Elohimiterna”, vars anhängare får evigt liv då man låter ersätta de avlidna med DNA-dublicerade duplicerade kloner. De behåller den fysiska likheten med sin föregångare, samt dennes minnen och ”livsberättelse” – processen skalar också bort alla känslor som anses irrationella.
Berättelsen pendlar mellan originalet Daniel 1 och hans allra sista upplaga, klonen Daniel 25. Den senare sitter isolerad på en ö i ett post-apokalyptiskt Spanien 2000 år in i framtiden, ensam framför en datorskärm där han filosoferar med en närmast buddhistisk acceptans över sakernas tillstånd.
– Den förmoderna världens visioner präglades av en ”trädgårdsmästarattityd”. Dagens utopia har sina rötter i en inställning som är vanlig bland jägare: att fylla sin säck till brädden oavsett hur det påverkar överlevnaden för resten av djuren i skogen. Houellebecqs dystopi föreställer sig en framtid där jägarens attityd behåller sitt obestridda välde.
Refug är vad Bauman kallar en futuristisk ”do-it-yourself dystopi”. Det finns ingen auktoritär makt som förtrycker folket i stil med George Orwells modell i 1984. I stället presenteras en värld där ingen har kontroll, och alla är utlämnade att överleva efter egen förmåga. Bauman blir ofta anklagad för att vara pessimist, men menar själv att han skriver den här sortens varningsböcker för att uppmana till handling.
– Kärlek är, eller hotar att vara, ett motgift mot narcissism. Vad den elektroniskt steriliserade och förfalskade versionen av kärlek erbjuder är att skydda vår självkänsla från riskerna som den äkta varan är ökänd för. Den kärlekslösa eran är inte här ännu, men kan bli en oundviklig konsekvens av samtidens idé om ”kärlek-on-demand”, eller kärlek utan obehag och besvär.
Jag kan också äcklas av ”se mig”-kulturen i sociala medier, pseudoaktivismen på Facebook och den tomma tillfredsställelsen i internetporr, men undviker inget av det.
Lever du som du lär eller faller du också för internets snabba kickar?
– Jag försöker mitt bästa, samtidigt som jag ständigt misstänker, till min besvikelse, att mitt bästa inte är bra nog …
Artikeln uppdaterad 2013 05 13 kl 11:32. I tidigare version uppgavs felaktigt att Harvard söker ”äventyrlig kvinna” som kan ställa upp som surrogatmamma åt en neandertalare.
