Makten som förgiftar
Anna Andersson: Att ungdomsförbunden har svårt att rekrytera känns som ett sundhetstecken
Politikerförakt är ett gift man ska handskas varsamt med, särskilt om man skriver i en stor tidning. Det är så förledande enkelt att spela på, det går alltid hem i breda lager – men det är också just ett gift som fräter sönder förtroendet för dem som trots allt ska stifta våra lagar.
Men ibland går det inte att värja sig för känslan. Den skandal inom SSU som Kvällsposten så förtjänstfullt har rullat upp de senaste dagarna får mig att känna nåt som mest liknar vämjelse.
Det handlar om Skåne-distriktet, förbundets tredje största, och började med grova anklagelser om islamism och homofobi. Det har sen gått vidare till mer traditionella falangstrider mellan höger och vänster – även om den fysiskt hotfulla stämning (!) flera vittnat om förhoppningsvis inte är traditionell.
Vad förbundsledningen visste om konflikten har de svarat undanglidande på men nu kräver de ”en handlingsplan”.
När jag säger att det liknar en sekt känns det orättvist mot sekterna.
Enligt en sammanställning som kom i somras har de politiska ungdomsförbunden 24 000 medlemmar – totalt. (Ungsvenskarna är inte med i den siffran eftersom de inte får bidrag från MUCF).
Att de har svårt att rekrytera kan ses som ett sundhetstecken hos svensk ungdom men självklart är det bekymmersamt, då många av framtidens politiker borde fostras där. De borde till exempel få lära sig att även makt är något att handskas varsamt med. Fel hanterad kan även den förgifta.
