Min sommarallergi: Radiognäll
Aftonbladets redaktion stör sig på saker
De flesta som har något intresse av Sommar i P1 följer väl ungefär samma ritual. Kollar igenom listan när namnen presenteras, planerar ett antal som man verkligen vill höra och några andra som gott och väl kan stå på när man brygger kaffe, diskar eller som fungerar som förströelse på Snälltåget.
Sen blir det aldrig som man tänkt, och man hör i bästa fall två sommarprat. Eftersom andra saker händer, man är rastlös klockan ett på dagen, och så vidare. Och ett av de där sommarpraten är så tråkigt att man vill kasta ut iphonen genom fönstret. Men ETT sommarprat är riktigt bra. Eller bra och bra, man lägger några roliga detaljer på minnet eller rörs för en stund.
Så kan det väl få vara? Istället för den rundgång som vuxit starkare på senare år, vars budskap är att P1 borde lägga ner hela skiten. En sorts Twitterfierad missnöjdhet. För många är från Stockholm, det är för få rasifierade, det är för många rasifierade, det är för många MMA-deltagare (en).
Självklart förändras programmets roll och funktion, just för att dess form INTE förändras, medan så mycket av konkurrensen gör det. Om inte annat kan väl det få fungera som argument för att Sommar kan finnas kvar som det är. Den som inte gillar Sommar har ju så många andra val! Ännu en Twitterfiering: Den stränga tolkningen att något alltid sker på bekostad av något annat.
En enklare inställning vore att i någon mån försöka se saker för vad de är. Säkert skulle P1 kunna göra det bättre. Men det är inte upp till mig att avgöra. Sluta gnäll. Det är sommar, för fan.
