Så Trumpet, liberaler
Åsa Linderborg: Borgerligheten måste sluta snyfta – och ta sitt ansvar för högerpopulismen
DEBATT. Donald Trumps politik är brutal men det är också snacket om hans väljare.
Vad är det där för ena!? utbrast mediehusen runt om i världen när valresultatet stod klart. Skärrade chefer skickade ut reportrar på jakt efter det annorlunda folket, de som kanske röstat fram jordens snara undergång.
Människosafarin gick till nedlagda gruvsamhällen och andra ställen som inte passar in i de senaste tjugo årens lyxkonsumtionsjournalistik. Många rapporterade hem med saklig nyfikenhet. Andra gjorde exotisk freakshow av vresiga gubbar med gevär och smällfeta kvinnor med tofflor: Titta, så här ser de ut!
Människorna som ”vi” inte längre trodde fanns, de som liberalerna euforiskt påstod försvann samtidigt med Berlinmurens fall. De som ”vi” inte brytt oss om ens i form av den statistik som talar sitt tydliga språk om massarbetslöshet och ökade klassklyftor.
Trumps väljare får symbolisera den förhatliga vita mannen; intoleransen, ja rent av ondskan. Och visst, studier visar att arbetarklassen har moralkonservativa drag. Men det gäller trots allt ”bara” hälften av dess medlemmar.
Pratet om den vita mannen är en klassföraktande demagogi som lägger dimridåer för den komplexitet som får människor att lyssna på högerpopulister. Men det är också en tankefigur som döljer det faktum att konservativa åsikter finns i alla skikt och där man minst anar det. FN har just valt en ny chef, en portugis med fina universitetsexamina som i hela sitt politiska liv har motarbetat homosexualitet och aborträtt.
Om man ska prata om vita män med makt ska man inte åka på vildmarksexpedition till Ohio, utan ta sig till Wall Street. Det är kapitalismen, inte arbetarklassen, som styr världen.
Trumps väljare finns i alla samhällsklasser, men onekligen är arbetarrörelsen – sedan länge – på väg att förlora kärntrupperna till sina fiender. Det finns en massa förklaringar till det, men redan på valnatten höjdes varningsropen från både höger och vänster att tillmötesgå arbetarklassen, för det vore att vrida klockan tillbaka.
Men det beror på vilka frågor man avser.
Att ge upp antirasismen, feminismen och rätten att älska vem man vill för att vinna den delen av arbetarklassen som ogillar sådana ideal, är naturligtvis inget alternativ. Identitetspolitiken är förödande sekteristisk nu när vi mest av allt behöver alliansbyggen, men vi kan inte kasta ut barnet med badvattnet. Idén om alla människors lika värde har alltid varit och måste fortsätta vara grundläggande för vänstern.
När man säger att det är detta vänsterns engagemang som gjorde att Trump vann, är man cynisk mot alla som inte lever och ser ut som majoriteten.
Ska man ha någon rimlig skuldfördelning vad gäller högerpopulismens framgångar, bär de dogmatiska marknadsliberalerna det största ansvaret. På andra plats kommer socialdemokratin som tappat både självförtroende och klassförankring. Minst ansvar, men ändå av stor betydelse, har den vänster som gjort frågor om hudfärg och kön till den enda kampen.
Idén om alla människors lika värde måste bli något annat än ett vänsterliberalt mainstreamprojekt där självutnämnt goda människor försöker uppfostra de inte lika goda till en högre toleransnivå. Den humanistiska värdegrunden måste giftas ihop med folks socialreformatoriska behov. Det kräver att man formulerar andra sakpolitiska frågor än man gör i dag.
Exempel: Könsrollerna måste alltid problematiseras, men den viktigaste feministiska frågan just nu är rätten att jobba heltid och att man ska ha så många jobbarkompisar att man inte blir utsliten innan man fyllt 55. För övrigt är de pissdåliga kvinnopensionerna en stor förklaring till att högerpopulisternas led tätnar av rullatorer.
Ett exempel till: Antirasismen måste hålla två bollar i luften samtidigt genom att försvara både asylrätten och kollektivavtalet. Man ska ha schysta anställningsförhållanden varifrån man än kommer. Delar man samma öde förstår man varandra.
Med andra ord: Klasskampen står inte i motsatsställning till idén om alla människors lika värde. Tvärtom.
Men alla som tror att antifascism är att rycka ut med batongen mot fula och felaktiga ord, har missat något väsentligt. Antifascism är kamp mot kapitalismen, imperialismen, militarismen. Människans frigörelse är bara möjlig i ett helt annat samhällssystem än det här.
För mig är socialismen alternativet till den skit vi lever i nu, men jag förstår om alla inte ansluter sig till den utopin. Men den som på allvar vill utmana högerpopulismen måste inse att klasskamp är det centrala: Det är bara kampen om resurserna som kan minska klyftorna och därmed desperationen och vreden som irrationellt nog slår åt alla håll.
Vi måste sluta håna vita män som det stora problemet. Det är kapitalismen som är fienden. Folk är inte homofober för att de är ”onda”, och även människor med unkna åsikter har rätt att kräva jobb och social trygghet.
Liberalerna är skakade av alla valresultat som går dem emot, men det vi upplever nu har vänstern varnat för länge. Marxister förutsåg dagens problem redan när nyliberalismen rullade in i början av 80-talet. Det är bara liberalerna som lever i en hallelujabubbla om hur mycket bättre allt blivit. Inte ens finanskrisen 2007 fick dem att tvivla.
Vänstern har ropat ”fascism” lite för många gånger om allt man inte gillar, men intressantare i sammanhanget är borgerligheten. Det går inte att räkna alla böcker och filmer som handlar om andra världskrigets fasligheter, Hitlers nuna har vevats till förbannelse. Ingen har dock velat sätta sig in i fascismens orsaker.
Andra världskriget kan bara förstås om man begriper vidden av liberalismens kris. 1930-talets etablissemang var helt tondövt för de orättvisor man själv skapat, man lyssnade helt enkelt inte på folk. De samhällsproblem som man motvilligt erkände hade man inga svar på.
Det är ju den insikten som piskar mot en läsare av Mein Kampf. Hitler förvånades över av att elit och näringsliv vägrade tillmötesgå ett enda av arbetarklassens krav. Där såg han sin chans.
Det är samma sak i dag. Löneskillnaderna nu är lika stora som på 1930-talet.
Ingen av liberalernas åtgärder har fungerat för att råda bot på den snabbt ökande ojämlikheten. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå förorda ett ekonomiskt system som slår ut folk, som leder till gigantiska förmögenhetsklyftor och som privatiserar sociala rättigheter. Löneskillnaderna är lika stora i dag som på 1930-talet.
De kan inte ens se sambandet mellan USA:s kolonialkrig i Mellanöstern och det totala sönderfallet i regionen.
I stället för att ta situationen på allvar och skärskåda sitt eget ansvar, sitter de och tycker de synd om sig själva. Text efter text i borgerlig press är en uppvisning i självömkan över att det primitiva folket inte längre vill veta av de upplysta experterna.
Lika många artiklar syftar till att normalisera Donald Trump. Ett dygn efter valresultatet började liberalerna hulka mellan ångestgråten, att vi ändå måste ställa upp på USA.
Börskommentarerna var redan samma morgon vagt optimistiska, det kanske inte blir så dåligt ändå? Karl är visserligen mad, men han har ju faktiskt sagt att landet ska styras som ett vinstdrivande företag.
Med andra ord: Inget omänskligt är kapitalismen främmande. Tvärtom.
Trump kommer till möblerat rum, lugnar Dagens Nyheters ledarsida. Det vill säga, allt för mycket kanske inte kommer förändras. Samma kommentariat som i månader varnat för vad som kan hända om Trump ”får händerna på knappen” är nu rädd för att Nato ska förlora legitimitet. Vi måste gå med, vi måste gå med!
Vad krävs för att liberalerna ska vända husbonden ryggen? Skulle massdeporteringar vara gränsen för lojaliteten? Förmodligen inte.
För att normalisera Trump måste liberalerna intensifiera sin demonisering av arbetarrörelsen. Vad som än händer i världen fortsätter man utmåla vänsterpolitik som avgrunden. Höjda skatter och tak för vinster i välfärden beskylls som rena sovjetfasonerna.
Bristen på självkritik gör att liberalerna aldrig kan komma med en lösning på det som skrämmer dem (folkets behov) och det de föraktar (makthavare från en annan krets än deras egen). De kan aldrig förstå eller hejda högerpopulismen.
Men även den som inte fattar läget måste välja väg.
2016 är inte 1933, men en parallell är ändå svår att inte dra. På 1930-talet valde samhällseliten att satsa på den auktoritära högern i stället för att söka samarbete med arbetarrörelsen, eftersom klassintresset aldrig ljuger. Nu är de på gång att göra samma sak igen.
