Barngubbens svärta
Självbiografiska formen passar för skamlöshet
Serieformen passar skamlösheten i det självbiografiska berättandet. Åsa Grennvall tar ett stort och plågsamt grepp om sitt eget liv i serieboken Jag håller tiden (syster förlag). En exorcism med svart tusch med fokus på den laddade relationen barn-förälder. Främst är det den bortvände, ointresserade och känslostumme pappan som råkar illa ut.
Hur än dottern som barn och som vuxen kvinna försöker få det hon vill av honom, hans seende blick, hans uppskattning och kärlek, får hon det inte.
Men serierutors drastiskt övertydliga språk har ju nästan alltid en inbyggd lite försonlig humor. Jag skrockar i sympati med bokens jag när hon som vuxen försöker tvinga sig på den besvärade pappan när han kommer till Stockholm på weekend-travresa med kompisarna. Och när hon år efter år släpar med sin man och svårsövda småbarn till dötrista pappa-jular som han uppenbarligen helst skulle vilja slippa. Allt för att hålla uppe det traditionella familjeskenet.
Kanske förstår den här känslofelande karln helt enkelt inte vad som numera krävs av pappor. Kanske känner han sig främst som en son, fortfarande riktad mot ursprungsfamiljen, sin gamla mors gränslösa omsorger och de egna syskonens gemenskap. Såna barngubbar är tyvärr inte ovanliga.
Men det är sällan deras svek skildras så förtvivlat öppet som hos Grennvall. Kyliga mödrar är ju sen länge genomdemoniserade, inte minst av gamle Freud.
