Kropp och pop
Inga-Lina Lindqvist läser Inger Christensen till Lady Gagas musik
Sakprosa » Hemlighetstillståndet
Inger Christensen
Övers. Anna Hultenheim
Ariel
Prosa » Azorno
Inger Christensen
Övers. Marie Silkeberg
Modernista
”Inger Christensen var en dansk poet”, skriver jag och hejdar mig själv. Vad är det för viktigt med att hon var dansk? Eller var detta, att hon skrev på danska, tvärtom helt avgörande?
Poeten Inger Christensen (1935–2009) bodde, så länge hon levde, i språket, men vad är språk?
Två volymer med Christensens prosa har nu kommit ut i svensk översättning; essäsamlingen Hemlighetstillståndet, med texter från 1990-talet, och romanen Azorno från 1967.
I sina essäer, artiklar och tal är Christensen föredömligt klar i tanken. Hon staplar inte ord på varandra, hon förmedlar och reder ut. Ofta charmigt och humoristiskt och med osviklig blick för paradoxer. Texten bultar och pumpar som ett hjärta, rytmiskt men aldrig monotont. Hon söker förstå kulturen utifrån naturen, letar efter gemensamma nämnare. Egentligen vill jag fylla hela recensionsutrymmet med citat från boken, glittrande oneliners.
Essäsamlingens titel är hämtad från Novalis, tysk poet och filosof, som verkade i slutet av 1700-talet. Det var han som talade om att ”det yttre är ett till det inre upphöjt hemlighetstillstånd”, och om språket som något som ”bara bryr sig om sig självt”. Han tillrättavisar människor som tror att de kan betvinga språket och förminska det till att enbart vara informationsbärare.
Christensen baserar sin språksyn och konstsyn på hans tankar om språk och konst som en del av det biologiska projektet. De är naturfenomen bland andra. Christensen talar om människan som ”slumpmässig produktionsplats” för dessa fenomen. Det är förstås, på ett plan, ganska provocerande. Men människan, med sin drift att skapa mening ur allt, från molnformationer till spruckna djurben, är å andra sidan den mest förnuftiga produktionsplatsen av alla.
Vissa texter i boken handlar om hur Inger Christensen skriver poesi. Jag tänker att de kan misstas för en bruksanvisning. Lär man sig bara att ”dikter skrivs vare sig utifrån upplevelser eller tankar, idéer och föreställningar om vad som helst. Dikter skrivs med ord”, så skulle ens lycka som poet vara gjord. Men det är just då man försöker ”lyssna till orden, till deras rytm och klangfärg, hela deras musik” som det riktigt svåra börjar.
Christensen är i sin poetiska gärning ingen språkmaterialist, som man kan få för sig av ovanstående rader. Språkmaterialister undviker meningsskapande, Christensen strävar dit. Det är lätt att läsa henne. Den ryska silverålderns arvtagerska, poeten Olga Sedakova jämför Christensen med T S Eliot och Anna Achmatova, författare förmögna att producera ”det poetiska ordet som får hjärtat att hoppa över ett slag”.
Ordet som kan ersätta ett hjärtslag, språket som kroppsfenomen, det är kärnan i Christensens poetik.
Romanen Azorno är ett tidigt verk. Formmässigt är det här ett av de mest avancerade textbyggen jag läst, detta utan att göra sig det minsta märkvärdig. På ytan är det en banal historia om fem mer eller mindre sysslolösa kvinnor som älskar, blir gravida med och kanske mördar en och samma man. Hur de försörjer sig är oklart, möjligen genom förskott på den roman de alla skriver lite halvhjärtat på, de lägger tid på att gå omkring i en rosenträdgård, köpa druvor i Rom, köra bil i Alperna, hälsa på varandra och dricka färgmatchande drinkar under kulörta paraplyer på Tivoli.
Allt lossnar så fort man bortser från innehållet och börjar njuta av tekniken med vilken texten är gjord. Av att se hur de olika jagen rinner över i varandra, som droppar i ett vattenfall. Hur steglöst de byter språk och därmed identitet. Hur skickligt texten ifrågasätter våra fördomar om vad sanning egentligen är.
Azorno påminner om en fantasifull rockvideo, från en tid då rockvideon som konstform inte existerade. Romanen blir ännu roligare om man läser den till musik, förslagsvis vad som helst av Lady Gaga. Då faller plötsligt allt på plats. Rosor, porslinshundar och brokiga tulpaner.
Det är magiskt.
