Det är galenskap att vräka laglydiga syskon
Tidöpartiernas förslag hjälper ingen men sabbar för alla
När den som är ansvarig saknar idéer om hur man gör dåliga saker bättre leder det ofta till kokoflummerier.
Då lyckas man i bästa fall ge sken av att man ändå gör nåt. Och hellre göra något än att avslöjas som verkningslös.
Det är nog därför vår lenröstade men allt mer cyniske justitieminister Gunnar Strömmer (M) tillsammans med Liberalerna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna bestämt sig för att man ska kunna vräka föräldrar om barnen begår brott.
Hellre utkräva ansvar från laglydiga mammor och pappor som kämpar på så gott de kan, än att den kritiska blicken riktas mot ministern och hans kompisar.
Idén är självklart befängd: Ett slags kollektiv bestraffning där föräldrarna till den som begår brott drabbas orättfärdigt, och där det kan slå hårt mot syskon som bor i samma hem.
Det är politik så crazy att det känns förnedrande att ens protestera mot förslaget.
Men okej.
Säg att du är en tolvårig tjej som kämpar varje dag för att på bästa sätt klara skolan, du är så flitig, duktig, ambitiös och korrekt att Johan Pehrson (L) hade kunnat lyfta fram dig som gott exempel i en politisk debatt. Men så har du en brorsa, en stökig 16-åring som begår brott, så besvärlig att Jimmie Åkesson (SD) hade kunnat peka ut dig som ett hot i Agenda-studion. Då ska du, den tolvåriga mönstereleven, ställas på gatan för att storebror ställer till det.
Den som för en sådan politik måste vara dum i huvudet, tänker kanske du som läser. Men nej, det är inte därför Gunnar Strömmer, Richard Jomshof (SD), Torsten Elofsson (KD) och Juno Blom (L) fattar beslutet. De är klipska nog att förstå att många uppfattar förslaget som att politikerna faktiskt agerar. Och de hoppas att medborgarna ska tänka att det är nödvändigt, nu när vi har så många problem.
Men var ska den vräkta familjen ta vägen? Samhället vinner ingenting på att barnfamiljer med problem kastas ut på gatan. Vi får inte mindre kriminalitet med fler hemlösa. Polis, skola och socialtjänst får i stället ett mycket svårare jobb, om tidöpartiernas utredningsdirektiv blir till lag.
Så funkar alltså politiskt ledarskap emellanåt.
Hellre göra något som är riktigt kass för alla än att vissa ska tro att man är passiv.
