Med rätt att ha roligt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-10-26

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på Esa-Pekka Salonen

”Kafka hade inte heller så roligt”, står det på Esa-Pekka Salonens t-tröja. Hur roligt har Esa-Pekka? Består hans liv blott av sprängfulla agendor, intellektuellt skapande och en ”nordisk duglighet” som tycks förfölja honom alltsedan han slog igenom som dirigent på 80-talet? Hinner han vara med familjen, plocka svamp, segla?

Jag vet inte hur många timmar Salonens dygn har, men han tycks fixa allt och dessutom ha roligt. I dag bor han i USA men har mentalt inte lämnat Norden – och Ryssland – och kan till och med njuta av denna irrationella sida av sig själv.

Det är som dirigerande tonsättare han vill bli sedd. Tyvärr har en massa intellektuellt bråte stått i vägen. Det visar sig bland annat i att han numera reviderar mycket av sin ”extrema” musik från 80-talet. Men en morgon, i huset, vid Finska viken, vaknar han upp så lycklig och lätt i kroppen.

”Jag var fri! Jag hade äntligen tagit av mig en intellektuell tvångströja och vågade vara mig själv. Nu ville jag ge min egen musik samma resonans som den som jag själv alltid älskat att dirigera: fysisk känsla, färgrikedom, puls, volym” (Salonen i en intervju med Lotta Bjelkeborn i programboken).

Så låt oss lyssna till hans nya musik och se hur han dirigerar den. Den slutgiltiga versionen, som enligt honom själv är ”den senaste versionen”.

Rent musikaliskt har han gjort en stor gir bort från avantgardet till en starkt utåtriktad estetik. Här finns melodier, fysik, färg, puls, volym. Och en påtaglig strävan åt en virtuositet som skimrar men inte förblindar. Det handlar om att utmana och att pressa, att driva på till en gräns där alla som deltar i musikstycket bereds kliva in i det romantiska landet på andra sidan? Det är rytmiskt spinnande maskiner, men också hostande och skramlande takter, enkla motiv, frustande utbrott. Stilistiskt befinner vi oss någonstans mellan Schönberg och Stravinsky, och ibland långt utanför.

”Varje konstnär har en drömbild av ett konstverk som man aldrig kan nå fram till. Det är nog så att all musik jag skrivit handlar om någonting som jag aldrig kommer att kunna komponera” (Salonen i programboken).

Runt tonen e skruvar sig stycket Insomnia (Sömnlös), som när man ligger och vrider sig mellan fuktiga lakan, med oregelbundna hjärtslag och mystiska ljud från kök och badrum. Skalor åker upp och ner i emotionella rutschkanor. Det är väldigt orkestralt med brummande wagnertubor, harpa och glittrande celesta. Tvingande, energiskt, pumpande och framför allt mäktigt.

Jag gissar att Salonen sett en del film. Sedan 1992 har han ju sin bas i Los Angeles, där han är chefdirigent för metropolens egna filharmoniker. Insomnia låter nämligen filmmusik, ett substitut för bild och röst. Lite grand på samma illustrerande vis som under stumfilmen, 1910–20-tal.

Ett litet finskt våroffer dansar omkring i Foreign Bodies, skrivet för ännu större orkester med fyrdubbla träblås, sex valthorn, två harpor, fyra slagverkare och elbas! Om Insomnia är mäktigt så är Foreign Bodies nästan övermäktigt. Full gas, accelerationer och inbromsningar, rytmiskt mekaniserat. Även detta funktionell orkestermusik som liknar filmmusik i sitt psykologiserande hantverk och sin retoriska klangapparat.

Däremellan dirigerar Salonen Modest Musorgskijs En natt på Blåkulla och delar av operan Boris Godunov, som om musiken vore hans egen. Och det är väl inte så konstigt. Som dirigent är han ett filter det strömmar musik igenom, en del renas och omtolkas, en del fastnar och håller sig kvar i kroppen.

Det finns inget gåtfullt i Salonens dirigering. Jag tror han ser det som en rent praktisk sysselsättning att sprida energi. Inte maktutövning. Därför blev han också tidigt en motpol till den unkna maestromyten så fort han slog igenom på 80-talet. Vad publiken får höra är ett fräscht avtryck. De svarta prickarna i partituret har ingen mening förrän de blir klang. Lyssnaren tar emot och ger resonans åt musiken men har ingen direkt tillgång till ”verket” utan måste få det genom en tolk, dirigenten, via en mellanhand, orkestern. Så småningom byggs det upp en unik relation av utåtriktat blivande-varande-blivande-varande.

Att se och höra honom vifta sin egen musik påminner om när Igor Stravinsky stod på topp. Han arbetar efter en mittpunkt, en ”materialpool”, och runt om finns ljudknippen med olika tätheter. Jag kommer särkilt på ett citat från Stravinsky som passar in på Salonens musik och dirigering: ”Musiken har skänkts oss för att bringa ordning i förhållandet människa och tiden.” Något odelbart.

Giro är italienska för varv eller krets, det också ett av Salonens svagaste stycken där han uppenbarligen haft problem att revidera en del knöligheter. Målet är den disiga impressionismens seglats på ett hav av toner, typ Debussy, men han når inte ut.

Gambit skrev han som födelsdagspresent till kollegan Magnus Lindberg. Ren, frisk, himmelsblå musik med några få motiv och skickligt snittade rytmer. En öppning, en uvertyr. Det låter starkt och mycket om Norrköpings Symfoniorkester under Hannu Lintu.

”En av de mest eftersökta tonsättarna”, inleder Konserthuschefen Stefan Forsberg. Det stämmer inte. Salonen spelas ganska sällan ute i världen. Det är oftast bara när han dirigerar sig själv. Därför är det inte en sekund för tidigt att Deutsche Grammophon (med vilka Salonen har tecknat ett exklusivt kontrakt) snart släpper en porträtt-cd.

Och fortsättning följer. Undvik inte möjligheten att under veckan höra en tonsättare med rock’n’roll-attityd. Till exempel Wing on Wing och LA Variations. Det är nutida – och lättlyssnat. Som rinnande vatten, hav, eld, storm och andra krafter.

Musik

Mikael Strömberg