Imperfekt perfekt Matisse
Nya utställningen på MoMa i New York värd ett besök
KONST Henri Matisse gjorde sitt första cut out-projekt, Jazz, på 1940-talet. Han liknade känslan av att klippa i papper vid att flyga - antagligen en befriande känsla då han redan var över 70 år och fysiskt skröplig. Cut-outsen blev hans nya favoritformat, efter ett försök till stenciltryck där han saknade collagets dimensionalitet. Det är samma egenskap som gör det värt att besöka den nya Matisse-utställningen på MoMa i New York (till 8 februari 2015) trots att allt material finns i hög bildkvalitet på museets hemsida.
När jag kikar på collagen från olika håll och vinklar blir det uppenbart varför de, trots sina fräscha, starka färger som ger en föraning om snygg webbdesign, inte kommer till sin rätt i en jpg-version på en skärm. Även luften mellan de klippta arken har en funktion. Färgskvättar, gamla blyertssträck och knappnålar som sitter kvar skapar liv. Arkens varierande textur och saxmärkena i kanterna är en del av dess skönhet, precis som klistret som går att ana genom pappret.
Jag försjunker i vägghöga Zulma (1950), en blå och orange kvinnosilhuett gjord av cut-outs och kollinjer, och blir påmind om varför datorkonst sällan ger mig samma känsla som konst av oberäkneliga, analoga, material. Slumpen får säga sitt, och vi får se ojämnheterna.
För är inte konst precis som människor: det är intressantare när det inte är helt perfekt.
