Det är en djungel därinne
Jenny Tunedal om en författare som går rakt in i rädslan
En av de finaste svenska romanerna från 00-talet heter Nattens biologi. En mäktig och litterärt mycket modig bok om människans natur och hennes relation till den natur som omger henne. Den följdes av Jaget och fåglarna, i vilken en kvinna är besatt av fjäderfä, och nu utkommer boken om apmannen Herr Anue Mal.
Författaren Maj-Britt Wiggh bliver med andra ord vid sin helt egenartade läst. Tänker och tänjer vid den kanske mest markerade av alla de gränser som används för att förstå vilka vi är och inte. Går rakt in i rädslan och längtan som präglar människans förhållande till det vi kallar otämjt, mörkt eller bara väldigt högt flygande. Och hon gör det på en oförutsägbar, sällsynt vacker prosa.
Hans Jansson alias Anue Mal är en man som genomgår en djup kris. Eller en kidnappad, missförstådd apa intvingad i manskostym, sönderciviliserad. Det är herrn själv som för ordet och han gör allt för att övertyga sin publik – läsarna, tvivlarna, belackarna, advokaterna, läkarna, vakterna, psykoanalytikern – och sig själv om att han är apa. Barndomsminnen från djungeln (mammas bröst, pappas styrka) varvas med berättelser om nattlig flykt ur radhuset, en vild aptit på frukt, nötter och kvinnokön, en otuktbar kropp som hela tiden brister ut ur sin dräkt. Ett tag var han jonglör på cirkus och fångade brinnande föremål i luften, ett tag gick han i analys, vilket fick apan i honom att blomstra.
Det finns något emancipatoriskt, men skönt icke-konstruktivt, i Maj-Britt Wigghs sätt att gång på gång placera människan vid hennes gräns och låta henne stanna där, vild och orimlig. Här finns en stark civilisationskritik, visst, men också någonting mer frivolt; en lust och ett skratt, som i den här boken bitvis närmar sig ren satir.
Anue Mal är av en grymt självupptagen art och full av medlidande med sig. Han står inför skranket efter att ha blivit arresterad i Humlegården, där han levde naken och med hjälp av rep klättrade i träden. Den enda som står på hans sida, förutom en av häktesvakterna, är Rosie Dahlgren, kvinnan med det gråtskadade, fnasiga ansiktet och den beiga duffeln. Han föraktar henne mest. Patetisk och barnlös, överårig, med för mycket moderskänslor och fet hudkräm. Osorterat ömmar hon för de som har det svårt: barnen i Afrika, djuren överallt, de våldtagna kvinnorna. Och honom, eftersom han både är lite som de omhändertagna apbarnen på Animal Planet, och sexig.
Trots att den elegant svingar sig både mot juridik, psykoanalys, konsthistoria, filosofi och zoologi upplever jag Herr Anue Mal som en mer sluten och avgränsad bok än Wigghs tidigare. Det är kongenialt med apan i buren, men jag saknar ändå fåglarnas svindlande flykt, djungelns ogenomskådliga täthet.
B
erättelsen strömmar fram och tillbaka genom Anue Mals medvetande, tid och rum välver sig kring hans desperata nu. Läsaren blir liksom inpressad i den monomane apmannens cell, upptryckt mot hans håriga kropp, instängd i hans tal, i hävdandet: ”Jag är ett djur”.
Som om det skulle rädda honom undan allt annat än det egna könet, lusten, den eviga frihetstörsten.
